Barn är alltid utlämnade till vuxenvärldens ljusa och mörka sidor. En omständighet som i litteraturen ofta ställs på sin spets genom skildringar av barn på institutioner som barnhem, internatskolor, sanatorier och sommarkolonier. En av de mest drabbande är Sune Örnbergs delvis självbiografiska roman Stilla liv, om tbc-sjuka barn som på 30-talet mer behandlas som kollin än som människor med behov av kärlek och intellektuell stimulans.
Om grymheter och lidande hos Örnberg ofta smygs in i undertexten inbjuder genren annars till frossande i ondskans konkreta manifestationer, en konst som i synnerhet de brittiska barn- och ungdomsförfattarna odlat i Dickens efterföljd. Senast J K Rowling från internatsfären och Georgia Byng i sina böcker om föräldralösa Molly Moon som genom kunskaper i hypnos så småningom får inflytande över sin tillvaro på barnhemmet.

När Åke Edwardson nu begår sin barnboksdebut med Samurajsommar är det till en av dessa inmutade miljöer han beger sig: sommarkollo. Huvudpersonen, 12-årige Kenny, upplever dock platsen där hans sjuka, ensamstående mamma lämnat honom under många somrar som en straffkoloni med fyrtio fångar övervakade av några fröknar och den skräckinjagande Kärringen. Det är mycket suggestivt och filmiskt berättat och man känner pojkens begynnande panik när han i egenskap av fritänkare stängs in på kontoret tillsammans med Kärringen som går över gränsen till det mytologiska med sina vampyrtänder och fullständiga avsaknad av förmildrande drag. Kommandoran i Emil i Lönneberga ter sig närmast mild i jämförelse.
Kenny knäcks inte av den systematiska förnedringen utan skapar en motståndets identitet där namnändringen från Tommy till Kenny (inspirerat av det japanska ordet för svärd) spelar en väsentlig roll. Han har beslutat sig för att gå samurajens väg, vilket inte bara innebär disciplin och våld utan också självinsikt och inre balans. En liten skara killar har anslutit sig till hans vision. Tillsammans bygger de i hemlighet ett samurajslott i skogen.

Slottet och skogen blir motpol till kolonin där "de stora" härskar. En alternativ civilisation som bygger på frihet och lojalitet, men också på en förödande hedersmoral där ett draget svärd måste fullfölja sitt uppdrag. Länge står pojkarnas värld och väger och man undrar om allting skall urarta som i Goldings Flugornas herre. Men nej. Barns förmåga till ondska är inte Edwardsons ärende. Han uppehåller sig hellre vid källan, de vuxnas illvilja och bristande empati och det gör han med samma drastiska emfas som sina brittiska kollegor. Fast utan den bitska humorn - det är logiskt att Kenny inte har så mycket distans till sin svåra situation.
Det finns ändå hopp. I den slutliga, nästan gammaltestamentliga eldsvådan klarar sig alla barn med livet i behåll, till skillnad från i Strindbergs drama Pelikanen där döden i lågorna är enda utvägen ur modern/häxans klor.
Kenny kommer att leva vidare i ytterligare två böcker, har Åke Edwardson lovat. Det löftet hoppas jag han håller.