Det finns centrallyriker och det finns centrallyriker. Några förhåller sig ganska fritt till formeln jag-diktar-från-den-plats-där-jag-befinner-mig, andra är extremister. Vi har i Sverige en superb extremist, en vars varje andetag tycks bli dikt. Han heter Kristian Lundberg.
Att vara centrallyriker är att låta dikten vara bunden till det egna jagets specifika perspektiv. Dessbättre är många jag ganska rymliga, och frågan är om inte Lundbergs är allra rymligast just nu. Det verkar i alla fall så på hans dikt.

Han har hittat ett tonfall som stämmer så otroligt bra in på hans jag att det liksom bara tycks vara att köra vidare. Det händer att det infinner sig en och annan transportsträckerad - genrens fälla - men som regel är det faktiskt helt enkelt stor dikt Kristian Lundberg skriver.
Den här gången är titeln Job, och Jobs prövningar från Gamla Testamentet vilar över hela textmassan. Nej, jag ångrar mig: svävar, konstigt nog. Som Kristus svävar.
Kristus är mer närvarande än Job, det får man tillstå, men Lundbergs Kristus är ingen Frälsar-Kristus. På något vis är det en Kristus som jaget hela tiden måste brottas med. Visst är det en ljusgestalt - men det är inget enkelt ljus, inget egentligt svar, ingen slutgiltig lösning: "Kristus är ett namn på allt främmande, allt det som jag inte / längre orkar kännas vid". Orkar? Som funnes det en trötthet i Lundbergs dikt. Det gör det aldrig, hur trött han själv än må vara tycks dikten vara motmedlet mot tröttheten.

Det beror delvis på att hans dikt också befinner sig i en brottningsmatch med sig själv. Centrallyrik glider nästan regelmässigt ner från ögon och andra sinnesorgan till själva pennan - inte minst om diktandet är en så pass central del av existensen. Och jag undrar om inte Kristian Lundberg håller på att bli vår mest spännande metapoet (möjligen undantaget Gunnar D Hansson), och det liksom bara av farten.
Varför skriva? Vad händer när jag skriver? Vad är det egentligen jag pysslar med? Den typen av frågor jagar rastlöst genom det lundbergska diktkraniet. Och det finns en ond cirkel inblandad i skrivandet som är djupt fascinerande - skrivandet är livsnödvändigt, men det förintar också: "Allt det jag längtar efter / försvinner i samma sekund som / jag uttalar dess namn, kvar finns / nu bara baksidan av ikonen / där man anar Guds moders avtryck, / en fördjupning i det bruna stötta träet".

Att skriva om det man längtar efter förintar det. Varför då skriva? Inne i den onda cirkeln skapar Kristian Lundberg ett poetiskt universum som jag inte längre ser någon anledning att värja mig mot. Jag tillåter mig att bara ta emot och njuta.