Förlusten av rädslan är för mig den största vinsten sedan jag började tänka, skriver den tysk-rumänska författaren Herta Müller i sin självbiografiska, litterära essäsamling Kungenbugar och dödar. Rädslan var en ständig följeslagare i hennes liv, men försvann till slut när hon bott några år i Tyskland. Den rädslan delade hon med många. Jag känner själv två personer som två gånger i veckan suttit hos Securitate (hemliga polisen) i förhör, och det verkar vara en traumatisk upplevelse som tar lång tid att övervinna. "Hur många halv- och kvartspersoner blir man vid varje förhör, och vilka försvinner och stannar kvar i ens hjärna när det är över och ett nytt säkerligen står för dörren," skriver Müller.
Müller verkar ha tillhört den lägsta kasten i det rumänska samhället. Hon växte upp i Banatet, ett tyskspråkigt område i sydvästra Rumänien dit tyskar från Schwaben utvandrade på 1200-talet, och där man behöll språket och den tyska kulturen av renlighet och ordning. Tydligen ser man direkt när man kommer in i en "tysk" by. Sopade trottoarer, kalkade hus, inga lösa hönor på bygatan. Med en supande far som varit SS-soldat, och en mor som tillbringade fem år i sovjetiskt fångläger efter kriget var Herta redan från början chanslös.

"Det är inte språket som är vårt hem, utan vad som sägs", citerar hon Jorges Semprun. Men hennes tyska modersmål bär ett lika stort utanförskap som landsmannen Paul Celans, själv ett offer som tvingades dikta på bödlarnas språk. Müller växte upp med bödelns kainsmärke i pannan och trakasserades av rumänerna. Senare, i Tyskland, föraktades hon i stället för att hon var rumän. Trots stor uppskattning av hennes litterära verk, främst de båda romanerna Redan då räven var jägare och Hjärtdjur verkar hon lite bitter över att hennes romaner om diktaturtiden redan känns som historia. Tyska författare, klagar hon, kan skriva om vad som helst i historisk tid, men det förblir ändå nutid, trots att det som skildras ofta ligger långt tillbaka i det förflutna.
Kungen som bugar och dödar är en metafor som på sitt avskalade vis är typisk för Herta Müllers starka språk. Diktatorn, Ceausescu, är den kung man tänker på i första hand. Men bilden har också förgreningar långt tillbaka i barndomens fascination för kungar och prinsar, när den lilla Herta, döpt efter en av mammans väninnor i fånglägret, sitter och klipper ut bilder på kungar ur bilderböcker och tidningar. Samtidigt är det också kungen på ett schackbräde, där diktaturens utrensningar kan liknas vid ett ojämnt parti schack i vilket maktapparatens fullständiga kontroll bara leder till svek och hat mellan människorna.

Kollektivet var allt och individen inget. När en av mina ungersk-rumänska vänner var i tioårsåldern skulle diktatorn åka igenom staden. Hela hennes skola kommenderades ut och de fick stå mitt i vintern i tunn blus, kjol och knästrumpor och vänta på att få vinka med flaggan i sju graders kyla och kall nordlig vind, mellan klockan 8 och klockan 14, när till slut den svarta limousinen behagade glida förbi. Hela skolan blev sjuk i fjorton dagar. Det var förfärligt. Det var som ur en roman av Herta Müller.