Kriminalkommissarie Erik Winter dog inte i poolen på Costa del Sol, men det skulle ta två år innan han for hem till Göteborg igen för att jobba. Inte heller tröttnade Åke Edwardson på honom även om man kunde tro det när punkt sattes i Den sista vintern – roman nummer tio om denne göteborgske polis. Han dök upp första gången 1997. I dag är hans namn bekant världen över via miljoner böcker och flera filmer. I Hus vid världens ände sätts nu Winter för elfte gången att tillsammans med välbekanta kollegor reda ut ännu ett förfärligt brott. En mor och två barn har mördats i ett hus i Amundövik och fler offer skall det bli.

Erik Winter är sig lik med sin svaghet för whisky och jazz (Coltrane) och med kärleken till familjen som är kvar i Spanien. Sig lik är också Åke Edwardson med sin speciella finslipade prosa och med den dröjande, reflekterande, repeterande stilen. Ja, ibland repetitiv i övermått. Hela tiden förankrar han historien i geografin, namnger gator, vägar, i och utanför stan, beskriver naturen, dagrarna, temperaturen, mörkret och ljuset. När Winter rör sig i trakten av Amundön, runt min barndoms platser, känns det som gick jag bredvid honom på spaning. Välbekant och kusligt. Ibland aningen tjatigt när utredningen står och stampar, som den väl ofta gör i verkligheten.

De misstänkta är många. Winter nystar och nystar medan hans tinnitus dånar i huvudet, och mamma Siv ligger för döden i Spanien. Historien kommer så att pendla mellan Marbella och Göteborg, mellan två liv. Också detta vidgade perspektiv är typiskt för Edwardson, ty även om brott är det nav som romanen rör sig runt är Winters privatliv, hans funderingar, hans känslor och mardrömmar lika viktiga som jakten på mördare.

Nog är han välkommen åter Erik Winter, men nästa gång får han gärna dra sig lite tillbaka till förmån för poliskollegan Gerda Hoffner.