Omslaget föreställer en bok, så det är uppenbart att Jan Kjærstads nya verk, Normans område, är en roman om romaner. Jagberättaren, John Richard Norman, är förläggare i Oslo. Så till den grad går han in för läsning att hans verklighetsuppfattning sviktar. Men så drabbas han av läströtthet, flyttar ut på en udde i havsbandet, möter en underskön och överbegåvad svensk kvinna och har överjordiskt sex med henne.

Men litteraturen vinner den libidinösa dragkampen. Som man kunde förvänta sig vimlar boken av litteraturreferenser, den är som en bibliotekskatalog, både direkta innehållsreferat och kritik. Den nordiska samtidslitteraturen ger inte Norman mycket för, den är banaliserad, men den stora romantraditionen från 1800- och 1900-talen håller han för en sanningskälla. Hans inbilskhet når sina högsta nivåer när han tillsammans med en galen psykiatriker och neurolog utforskar ett nytt område i hjärnan: Normans område, en aldrig tidigare skådad neuronkoppling som möjliggör för fantasin att bli verklighet, och som förebådar en ny fas i människans evolution.

Självfallet finns det referenser till andra läsfantaster (Madame Bovary, Don Quixote) som inte haft alla årorna i vattnet: Norman är även maritimt intresserad, allting nautiskt är också hans vurm, och han går under namnet Kaptenen, givetvis med koppling till Herman Melville. Riktigt vad Kjærstad har för syfte med all denna maskulina muskelprosa är oklart. Att han vill kritisera förflackningen av romankonsten är tydligt, men varför göra det med en roman som faktiskt bara blir tråkigare och banalare ju längre man läser. Norman är en maskulinistisk träbock, kanske är boken ett nyckelromansmässigt lustmord på någon förläggare. Eller också vill Kjærstad bara skriva av sig lite frustration och demonstrera sin beläsenhet och förmåga att konstruera romanintriger.