Prästfamilj, prästgård, Åland, 1940-tal. En viss bävan infinner sig när jag ska ta itu med boken. Ämnet verkar upplagt för bygderomantik. Men i stället utspelar sig en fängslande historia med många bottnar. En arbetsplats- och äktenskapsskildring förlagd till en helt annan miljö än de innerstadskvarter och medielandskap som är gängse idag.

En ung prästfamilj flyttar från fastlandet till en församling ute i havsbandet, till en fiktiv plats med Kökar som förebild. Petter Kummel är ännu inte klar med sin avhandling och får hålla till godo med en liten lantförsamling så länge. Det är bara det att så fort han klivit i land på ön erfar han en så stark hemkänsla, att han nästan på stående fot bestämmer sig för att aldrig flytta därifrån. Så får det gå hur det vill med karriären.

Han är raka motsatsen till Hjalmar Söderbergs frånstötande pastor Gregorius. Minst av allt är han någon teologisk paragrafryttare och han hittar en jämvikt mellan de konkurrerande krafter som frodas i små samhällen.

Det är en brytningstid mellan gammalt och nytt. Urbanisering och sekularisering står och väntar i farstun. Till prästgården hör fortfarande ett litet jordbruk för självhushåll, som sköts av prästfrun. Men tiden är över då man hade tjänstefolk. De båda makarna är delvis varandras motpoler och samtidigt vibrerar en energifylld spänning mellan dem.

Ulla-Lena Lundberg, som är född på Kökar, etablerar här liksom i tidigare böcker en stark närvaro, man får en känsla av att befinna sig mitt emellan en roman och en dokumentär. Ett litet mästerverk i den genren var reseberättelsen Sibirien, ett självporträtt med vingar, om en fågelskådartripp till Sibirien.

Människan är underordnad naturen och måste vara vaksam. Den ger henne både födkrok och katastrofer. Den här boken skulle inte vara det den är om det inte fanns en mörk underström i det ljusa. Postbåtsföraren kommer med efterlängtade brev och paket, men han är också en varselbärare, vars bakgrundsröst spelar en viktig roll i kompositionen.