På den gråmelerade ytan har historieläraren Ingvar, berättarjaget i Hans Gunnarssons nya roman Försmådd, till en början inte särskilt mycket gemensamt med den tjugo år yngre golfspelande huvudpersonen i mästerverket Albatross (2009).

Men även i denna historia som Ingvar ser som sin förbannade plikt att berätta, ska livslögner och hemligheter obevekligt fräta sönder självbildens trådslitna väv och vardagslunken förvandlas till en mardröm.

Vid sextiofem och efter fyrtio år i yrket är historia det enda Ingvar brinner för, denna vårtermin i livets november. Ingvar håller sig på sin kant och betraktar elever och kollegor med till förakt gränsande ointresse. Det sporadiska umgänget med Yngve, en medfånge i lärarrummets limbo, är det enda som påminner om en vänskapsrelation och han har också ett ganska gott öga till Ingrid, en lesbisk svensklärare vars val av litteratur oroar pingstvännerna i den lilla stadens föräldraförening.

Undantaget som bekräftar livsledans fesljumma regel är skolans rektor Stina, vars svala finlandssvenska står i samklang med hennes distans till omgivningen. Det som ska bli en tragikomisk berättelse om verklighetsförlust, börjar när Ingvar får ingivelsen att cykla hem till Stina. Ingvars förevändning är att diskutera den essä om hemmanazismen, ”Från Bollhuset till Badmintonbråket”, han håller på med och som ska lämnas till det nästan avsomnade tryckeri Stinas granne Ragnhild, en frånskild Xantippa, driver.

Ingvar gör Stina sin lågmält enträgna kur och får förtroendeuppdraget att vattna hennes blommor när hon besöker släkten i Finland. Då gör han en upptäckt som får bilden av Stina att rämna och triggar igång en kedja av allt mer bisarra händelser, som löser upp gränsen mellan verklighet och inbillning med småstaden som isande detaljskarp fond.

Försmådd äger kanske inte samma hypnotiska suggestivitet som Albatross, men den här gången ger Gunnarsson sin svarta, burleska humor friare tyglar, vilket inte gör Ingvars väg mot nollpunkten mindre kuslig.