Det är någonting med de där timmarna mellan natt och morgon: långt efter att klockan slagit tolv, men fortfarande innan morgontrafiken börjar rulla och ljuset skymta. Som en liten glipa i bruset som kan vara en befrielse, men också en enorm ensamhet. Sällan är man så ensam som i vaket tillstånd under just dessa timmar.

Jag vet inte varför jag ofta återkommer till den tiden på dygnet, det sinnestillståndet, när jag läser Helena Erikssons Täthetsteoremet men redan i första dikten slår hon an en ton som följer med genom diktsamlingen.

”Jag blev förvånad – jag hade tagit fel på/ fågel hela tiden, den där flöjtaktiga/ tonen var inte näktergalens utan/ koltrastens – hur låter då en näktergal?/ Var det alltså, under dessa ödsliga nätter,/ i 11:e arrondissementet – tar jag/fel på arrondissement också? – en /koltrast som också uppskattade den lilla/takträdgården och ekade mellan/huskropparna, resonansen i en/svart fågel.”

Mörkret och natten återkommer och ligger som ett stråk över dikterna. Avståndet mellan ett du och ett jag är ofta kompakt, liksom gliporna över det som blir sagt och osagt. Här är ingenting kanske vad det utger sig för att vara: soldater eller spioner. Textmässigt växlar också dikterna mellan avstånd och täthet. Det finns tendenser i samtida lyrik att överutnyttja layoutens möjligheter till att skapa en viss sorts läsning eller tolkning, men Eriksson styr det med en lätt och säker hand.

lyssnar till den politiska prosan/det måste finnas/en skarv någonstans, en väg ut eller en väg in. Den intakta/berättelsen glänser i sitt harnesk skriver Eriksson.

Och jag tänker att just detta är poesins uppgift, att både bidra med och utforska skarvarna. Som en sådan upptäcktsfärd är Täthetsteoremet ovanligt lyckosam.