Kan det finnas något mer urladdat moraliskt tema för en samtida roman än otrohet? Är det överhuvudtaget möjligt att yttra ett ord som ”äktenskapsbrott” utan ironi i en tid som vår, där individens självförverkligande och frihet är varor på en allsmäktig marknad?

Gina Moynihan, det tidstypiskt samvetssvaga berättarjaget i den irländska författaren Anne Enrights roman Den glömda valsen, skulle ha svarat ett bestämt nej på båda dessa frågor, om det inte hade varit för det faktum att ett barn var inblandat.

Gina, som arbetar i den då vid 2000-talets början blomstrande it-branschen, är en Emma Bovary för vår tid och det som ska bli en tät, skarp och isande rolig berättelse om känslokannibalism bland samhällets vinnare, börjar när den aparta Evie ser sin pappa Sean och den betydligt yngre Gina kyssas på övervåningen under en fest.

Genom att låta Gina berätta sin passionshistoriska moralitet här och nu, under dagarna efter en snöstorm som lamslagit förorten utanför Dublin, när spekulationsekonomin och den bulimiska konsumtionshysterin kraschat, får romanen en dov klangbotten.

Det gör att Ginas upptagenhet med skor, kläder och fashionabla hus med havsutsikt, ställs i skärande kontrast mot hennes likgiltighet för det hem hon slår i spillror.

Här finns också det som gör Den glömda valsen så effektiv, för Enright stiger aldrig fram och ställer sig mellan berättaren och läsaren.

Ginas inre monolog bärs fram av en naken uppriktighet som är den diametrala motsatsen till det liv av svek, undanglidanden och manipulationer hon skildrar.

Det ska också sägas, att detta avklädningsnummer inte blir mindre njutbart av Ulla Danielssons valörkänsliga, stilsäkra översättning.