”Jag ville berätta rakt och osentimentalt om ett tämligen illustert leverne”, sade Tommy Körberg i SVT:s morgonsoffa. Det är en passande beskrivning av Sjung tills du stupar; Tommy Körbergs nyutkomna memoarer är just en rak och osentimental resa från en bitvis besvärlig barndom i Blekinge till de stora musikalscenerna i framförallt London, där Tommy Körberg gjorde 640 (!) föreställningar av Chess på Prince Edward Theatre.

Det innebär att han också avrundat första akten med Anthem – hans verkliga signum – 640 gånger. Tanken svindlar. Inte så konstigt att han i samma veva vann Melodifestivalen med Stad i ljus, en till schlagerlåt lätt förklädd Anthem.

Givetvis har den rastlöse Tommy Körberg utelämnat en del jobbiga händelser i sitt liv, av hänsyn till sig själv och sina närstående antar jag. Men han berättar öppenhjärtigt om sitt drog- och alkoholmissbruk, om tiden i fängelse och om sina kraschade äktenskap, om den tomma känslan av att växa upp med en frånvarande far och med en mor som hade svårt att få ihop tillvaron.

Samtidigt demonstrerar Tommy Körberg ett visst tunnelseende. Att han gick till prostituerade i Francodiktaturens Spanien under Schlager-EM har han fortfarande inga problem med. Tvärt om. I Madrids horkvarter ”öppnades en dörr”, skriver Körberg som ett eko av Björn Afzelius sexuella erövringar på Kuba i den bedrövliga En gång i Havanna.

Det är nu ingen överraskning att Tommy Körberg säger vad han tycker, det har han alltid gjort och framförallt om sina branschkollegor. Så även här. Tomas Ledins texter är ”intellektuell pedofili”, Carola är tanklös och det hoppar så många grodor ur munnen att hon kunde starta ett terrarium, och tydligen behövde Körberg svepa en vinare för att kunna lyssna på Christer Sjögren i Sound of Music.

Elakt, ja, och rätt grabbigt. Men emellanåt också väldigt rolig läsning. Om inte sylvasst så i alla fall fyndigt formulerat.

I slutet av boken berättar Tommy Körberg om hur förtjust han blev när en hårdrockare kom fram och hyllade honom på Grammisgalan tidigare i år. Rent av tårögd. Av glädje såklart ”men kanske mest på grund av att han luktade som ett sopnedkast”.