Strax efter 1800-talets mitt tillverkades två språkliga instrument som överträffade alla andra i den amerikanska litteraturen. Dels en nationell telegraf vid namn Leaves of Grass och vars larmande upphovsman var barden Walt Whitman – ”I sing the body electric”. Dels en hyperkänslig seismograf gömd i ett hus i Amherst, New England som under några år i största hemlighet registrerade hela 1775 hjärtskalv varav endast några få kom till den dåtida allmänhetens kännedom. Dess upphovskvinna var Emily Dickinson – ”a single Curl of her Electric Hair”, lyder en rad.

Poeten Emily Dickinson s välgång blev en postum historia som växte brant under hela 1900-talet. På svenska finns sedan 1950 ovanligt många tolkningar att tillgå, men med Ann Jäderlunds nu utgivna översättningar i Gång på gång är skogarna rosa blir bilden av poeten annorlunda. Dickinsons små lyriska kapslar skjuts i väg från sitt 1860-tal en sjuttio eller hundrafemtio år fram i tiden, passerar genom modernisten Gunnar Björlings ljusa ordraster och når fram till en nutida antenn i Ann Jäderlunds egna texter.

I den här översättningen av cirka 100 urverksdikter känner jag plötsligt igen ordval och tonfall som om resonansen av något långväga plötsligt nådde fram. Det brukas kallas valfrändskap och jag tror det gemensamma för Dickinson och Jäderlund kan bland annat vara ordens precisa förstorning (versaler!) och hur ligamenten däremellan är rörliga och hypersensitiva. Inget är mer prekärt i centrallyrik än att säga ”jag”. Allt omsluts ju av det som John Donne några hundra år tidigare kallade en ”dialogue of one” och hos Dickinson kan man sedan inte heller missta sig på den finmekaniska balansen hos de minsta modiga orden.

Emily Dickinsons ordkonst utstrålar därför en enorm integritet. Man märker den när texterna lyfts av en sorts luftig densitet men också av hennes oförvillade rytmiska förmåga. Den senare möter läsaren i hennes berömda ”dashes”– Dickinsons tankstreck. Det är en del av hennes personliga notationssystem men är mer än typografiska ersättningar för komma och kolon. Snarare är det hennes sätt att andas i fördröjning, uteslutning, betoning i en språklig spridning av betydelser. Så transporteras denna lyrik av små men starka seismiska stötar. Med tankstreck och plötsliga versaler ger Dickinson den lyriska dikten en ny fysik. I en dikt räknar jag till nitton tankstreck. Här följer åtta blanka streck från 1862. Hon skriver alltså i Baudelaires samtid men trettio år före Mallarmés revolutionerande blankrader:

Smärtan – har ett Inslag

av det Blanka –

Den kan inte erinra sig

När den började – eller om

där var

En tid när den inte fanns –

Den har ingen framtid – utöver sig själv –

Dess Oändlighet innehåller

Dess Förflutna – Upplyst för att

förnimma

Nya Intervaller – av Smärta.

Vad handlar dessa dikter om? Biet och blomman, bäcken och havet, Gud eller den Andra. Om det Ingenting som förnyar världen. Det låter som romantik efter John Keats, men Dickinson är inte efterklang utan gryningsmusik. Ämnena är i grunden kroppsliga. Smärtan som utvidgar och drar samman tiden, som klyver hjärnan som ett omvänt kärleksmått. I synnerhet inkapslar dessa ofta korta texter en meditation över Döden men som dikten kan transcendera suveränt utan att alls bli religion och andeskådning. Plötsligt infogas ”när jag dog” som vore det en händelse i förbigående.

Ann Jäderlund s översättningar betonar det bokstavliga. Alltså möter vi här en Dickinson som inte – som inträffat – versifierats till bitterljuva och ibland flicklyriska portörer. Det innebär att texterna öppnas mot en mer barhudad mystik som ger lyriken en annan intensitet men också en våghalsighet. Dikterna knäpps inte så ofta samman av rimlås utan behåller här ett vidöppet drag som visar hur de ofta balanserar mellan försiktigt som beslutsamt. En naknare hjärta.

Ann Jäderlunds översättningar förskotterar på detta vis Dickinsons dikter långt in i den lyriska modernismen och i kommentarerna redovisar hon varianter och vägval. Jag har bara haft The Complete Poems (1975) till hands och inte den senare handskriftsutgivningen, men ser hur Jäderlund här förskjuter tonvikten från versradens kadens till det enskilda ordet.

Dikterna blir på detta vis ofta längre och ”friare” genom ny raddelning, ibland från 8 till 18 rader! Det är just då som Dickinson hamnar i det vida grannskapet mellan låt säga Edith Södergran, Gunnar Björling och Ann Jäderlund. Det ger dikterna en annan rumslig form och jag ser hur Jäderlund rent av försöker temperera sin intuition för att inte hamna i självsvåld. Annan radavdelning, till och med nya ”dashes” (men jag kan ha fel bland alla handskriftsvarianter) – i denna högaktiva översättning finns mycket att fundera kring och även invända mot, med översättarens kommentarer som gott bistånd. Boken är därför inte bara en översättning, som en valfrändskap är den även en ny Ann Jäderlund-bok.