Det verkar som om en osynlig kraft hela tiden drar henne bakåt, ut ur den värld som består av människor och ting.Instängd i sitt huvud, alltid på väg i en riktning där verkligheten inte finns och samtidigt utelämnad till det hon är mest rädd för: folkmassan, klungorna av kroppar, världens och tidens obönhörliga gång. Så tänker jag mig fjortonåriga Alya som är huvudperson i Nina Bouraouis nya roman Enstörig.

I likhet med så många andra romanflickor är Alya hyperkänslig, drömsk, klok och introvert med flödande, lysande språk, en litterär syster till exempelvis Janie i Kirsty Gunns suggestiva Regn, men också till flickorna i Mare Kandres tidiga romaner. I den yttre världen finns Alger, på väg in i ett åttiotal präglat av undergångsstämningar, familjen och naturen men framför allt den försvunna Sami, den så älskade barndomsvännen. Om allt detta skriver Alya i den anteckningsbok som utgör romanen.

Att läsa Nina Bouraouis täta, laddade, intensiva prosa kan vara en utmaning. Om jag läser i samma tempo som texten ger intryck av att vara skriven blir jag lätt fartblind och överväldigad av de kompakta textsjoken. Först när jag läser riktigt långsamt, några sidor i taget, kan jag fullt ut uppleva textens kvaliteter, de som gör att Bouraois i dag räknas till en av Frankrikes mest betydande författare: den språkliga precisionen, den djuplodande ambitionen och framförallt, det kompromisslösa allvaret som bjuder in läsaren att ta livet på största allvar. Den senaste romanen jag läste av Bouraouis, Kärlekens geografi – hennes elfte och näst senaste bok – var ett entonigt passionsdrama som gjorde mig lite besviken. Den nya romanen drabbar mig på ett helt annat sätt, kanske för att den gestaltar ett känslotillstånd som är så mycket mer komplicerat än ren passion.