Veckan inför tillkännagivandet av Nobelpristagaren i litteratur är något av hysch-hyschets högtid. Hemlighetsmakeriet, som fortfarande omfamnas av Akademien, är ett påfund av Gustav III.

Ledamoten Bo Ralph är därför försiktig med vad han berättar om Nobelarbetet. Men ett och annat har han reflekterat över under sina 13 år i Akademien.

- Det är förvånansvärt många som lanserar sig själva, ofta genom ombud. Det är inte alla förslag som är seriösa, säger han.

Det är inte tillåtet att nominera sig själv och grundregeln är att Akademien endast tar hänsyn till förslag som är inskickade av behöriga personer, till exempel professorer i litteraturvetenskap.

Är det någon idé för vem som helst att skicka in förslag?

- Ja, det är jättebra att få in tips, den saken är klar. Även om det kommer från någon som inte är behörig så kan Akademien välja att fånga upp förslaget och göra det till sitt eget, förutsatt att det verkar intressant.

Akademien har en säkerhetsregel för att inte "råka" ge priset till en nytänd stjärna på den litterära scenen.

- Första gången ett namn är uppe på listen så är det inte valbart. Det måste gå åtminstone ett år till. Det finns gamla exempel på att man inte har kunnat enas om två huvudkandidater och det har slutat med att man valt ett kompromissförslag och då har det någon gång landat lite snett.

Horace Engdahl, ledamot och tidigare sekreterare, är inte heller särskilt talträngd om Nobelpriset.

- Allt som gäller nomineringar är hemligstämplat i 50 år – allt! Jag har fått mängder med frågor om hur många procent av de som föreslår pristagare som är kvinnor och så vidare. Men jag har aldrig kunnat svara på det.

Varför är det sådant hysch-hysch?

- Jag tror det har att göra med att det är en väldigt delikat uppgift att bedöma kollegor, särskilt inom de naturvetenskapliga ämnena, där man bedömer kollegor som man kanske ska arbeta med i framtiden, säger Engdahl och funderar vidare:

- När det gäller litteratur hade man väl kunnat dra ner på hemlighetsstämpeln till 20-30 år. Då är nog alla inblandade döda.

Han har dock inga planer på att driva frågan.

- Det känns skönt att sitta bakom den där ridån. Jag kan säga precis vad jag tycker utan att riskera att bli citerad – under hela min livstid.

Varje år skickar Akademien ut inbjudningar till 600-700 personer som får föreslå pristagare. Omkring hälften av dem väljer att inte göra sin röst hörd. En av dem är Yvonne Leffler, litteraturprofessor vid Göteborgs universitet, GU.

- Jag har ibland tänkt skicka in förslag, men aldrig riktigt kommit mig för.

Varför inte?

- Dels tror jag att medlemmarna i Akademien är ganska väl pålästa. Jag skulle nog inte komma med ett namn som de inte redan har haft uppe. Dels tror jag inte att det skulle ge så stort utslag.

Hennes kollega Lisbeth Larsson har bara skickat in en motivering en gång, om Doris Lessing.

- Det var när jag just hade börjat som professor. Då tyckte jag att det var en fantastisk möjlighet. Men sedan slutade jag tro att det betydde något.

Hon är dock självkritisk.

- Jag brukar alltid resonera att man ska använda den makt man har, men det har jag inte gjort i det här fallet. Vet du, jag ska göra det nästa år! Till exempel är Sofi Oksanen en stor författare och det skulle visa på mod om man vågade ge priset till henne.

En som har skickat in förslag flera gånger genom åren är Tomas Forser, professor emeritus i litteratur vid GU.

- Det roar mig att skriva prismotiveringar, att argumentera för varför något är bra, rentav nobelprisbra. Ett par gånger har jag träffat rätt eller nästan rätt. Jag föreslog Imre Kertész året innan han fick priset. Men jag utgår från att tusen andra runt om i Europa också hade kommit med det förslaget.

Har du föreslagit någon som inte fått priset och hur kändes det?

- Jag tror att det förutsätts att man inte pratar om namn som man har föreslagit, inte ens efteråt.