Avstampet för Maylis de Kerangals överdådiga och språkligt virtuosa roman Drömmen om en bro sker när invånarna i den intetsägande kaliforniska staden Coca väljer John ”Boaormen” Johnson till borgmästare. Efter en resa till Dubai, där till och med himlen är ”mark som ska bebyggas”, grips Johnson av ett babelskt storhetsvansinne. Han blir besatt av att gå till historien genom att låta bygga en bro mellan Coca och grannstaden Edgefront.

När upphandlingens invecklade turer är avklarade förvandlar brobygget den sömniga småstaden till ett virtuellt Klondike och ”alla sorters människor satte sig i rörelse i den violblå natten mot staden vars läskedrycksliknande namn pirrade som tusen frätande nålar i deras munnar.”

Med en barocksvullen, ogenerat överlastad prosa översvämmar De Kerangal sidorna med brusande, branta bildflöden, där mänskliga och maskinella språkvärldar möts och förgrenas.

På ytan är Drömmen om en bro en karnevaliskt medryckande komisk skröna, där Thomas Pynchon möter Rabelais. Men det är inte uppslagsrikedomen som gör myllret av människoöden, från arbetsledaren Diderot till den Jack Daniels-pimplande kranföraren Sanches akrobatiska sexmöten i hytten högt däruppe i det blå, till något mer än så.

För som alla verkligt stora humorister och satiriker, från Petronius över Defoe till Kurt Vonnegut och David Foster Wallace är De Karangal en sårad och ursinnig moralist.

Smärtan är komikens iskalla källflöde, gör det inte ont är det heller inte kul.

Drömmen om en bro gör förbannat ont och det är i symbiosen mellan ömhet och ursinne som den i grunden enkla berättelsen blir en konstnärligt tvingande allegori över mänsklig dårskap.

Av alla senkapitalismens luftslott är detta utan tvekan det mest storslaget ömkliga på år och dag.