På det högre politiska planet, handlar allt om splittring eller solidaritet. På en mer personlig nivå, rör det sig mest om behovet av skor. Det ena hänger ändå ihop med det andra. Fast mer exakt hur då? Tja, som ett exempel på sambandet mellan makt över utbildningsväsendet, och kampen för nationell befrielse.

I sin barndomsskildring Drömmar i krigets skugga skriver den kenyanske författaren Ngũgĩ wa Thiong'o (född 1938) om hur hans mor ständigt uppmuntrar och engagerar sig i hans skolgång. ”Du har väl gjort ditt bästa?” är den stående kommentaren inför sonens oftast utmärkta prestationer. Och jodå, ambitionerna är höga. Men så en dag räcker inte längre bara begåvning, flit och strävan till. Där är någonting som fattas. ”Ett par skor står mellan mig och gymnasiet”, konstaterar Ngũgĩ Thiong'o torrt i sin bok. Efter att en politisk fiende till hans bror gerillakämpen Wallace skramlat ihop till utbildningsavgiften (ibland kommer hjälp från oväntat håll!) kvarstår likafullt faktum: ett par skor är obligatorisk skolutrustning. Och det har varken Ngũgĩ Thiong'o eller hans ensamstående mamma råd med.

Då griper en levnadstrött och fattig syster in, säljer allt hon äger och har och bekostar broderns skodon. Det gör honom rörd. Ger honom kanske dåligt samvete. Men systern blir uppenbarligen glad, och var gång författaren numer snörar på sig ett par skor säger han sig tänka på hennes förlösta skratt och leende. Syster Njoki knogar vad det verkar på med arbetet på te- och blomsterplantagerna. Den döve brodern Gĩtogo blir dödad av brittiskstyrd militär. De flesta av Ngũgĩ Thiong'os 26 syskon (en far men fyra mödrar) förefaller ändå klara sig hyggligt, och berättaren själv fortsätter helskodd och förväntansfull de studier som så småningom bereder väg för en internationell litterär karriär. För denna marxistiskt orienterade författare, som i början av 70-talet bytte språk från engelska till kikuyu och namn från James Ngugi till Ngũgĩ wa Thiong'o, börjar berättandet genom barndomens iakttagelser och reflektioner. Och många av dem rör det segregerade skolsystemet. I hemstaden Limuru är följaktligen ”den asiatiska skolan omgiven av en stenmur, ett inhägnat område bakom butikerna./…/Jag har aldrig sett en indisk elev springa barfota tio kilometer till skolan. Vad de europeiska skolorna beträffar så är de osynliga. Jag har då aldrig sett någon.”

Detta är Kenya runt år 1950. Grunden för det så kallade löparundret får därmed anses lagd, men frågan är naturligtvis om sportsliga framgångar för relativt få varit värda sitt pris i form av folkförtryck och diskriminering. Kopplingen mellan det ena och det andra är självfallet inte entydig. När Drömmar i krigets skugga exemplifierar motståndskamp genom Mau-Mau-rörelsen eller en ledare som Jomo Kenyatta, borde ändå denna bit av 1900-talshistorien framstå som mer angelägen än rekordstatistiken över 3 000 meter hinder. Fast Ngũgĩ wa Thiong'os bok hör kanske inte till den litteratur som väcker de stora skarornas jubel. Kanske inte heller den största av läsupplevelser. Av allt allvar och uppdämt hopp, växer den i vilket fall till något riktigt respektingivande. ”Det gör ingenting om jag inte når upp till mästarberättarens nivå, tänker jag som tröst, för jag behöver inte berätta mina historier för lyssnare som är så entusiastiska att de äter ur handen på mig”, intalar skolpojken James sig själv.

Inte desto mindre tillhör Ngũgĩ wa Thiong'o en av de återkommande Nobelprisfavoriterna, och tillsammans med det självbiografiska verket utges i reviderad översättning nu på nytt hans 1970-talsroman En blomma av blod. Till det yttre är detta ett slags deckardrama, med klass- och könskamp i kolonial miljö som drivande konflikt. Invävt i historien finns den inbördes relationen mellan fyra mordmisstänkta personer. För de häktade tycks berättelsen lika mycket utvecklas till känslomässigt schackspel eller skenande karusell, som ett sökande efter svar på polisiära eller storpolitiska frågor. Vem som verkligen mördat tre företagspampar, är kanske till sist det man bryr sig allra minst om. Som bra mycket intressantare framstår bokens känslobubblande samhällskontext, och den komplexitet som huvudpersonerna tillåts visa. Trots alla inre tvivel slutar romanen i en stämning av ljusnande framtid. Och den som vill avfärda detta som daterad glädjebesvärjelse, borde i vart fall uppskatta engagerade, kärleksfulla människoporträtt. Sådana finns det gott om hos både den yngre och äldre Ngũgĩ wa Thiong'o.