Jag hade sett omslaget på i stort sett varje flygplatsbokhandel de senaste månaderna. En gråsilvrig slipsknut och så den mystiska titeln – Fifty shades of Grey. Men jag motstod. Jag ville helt enkelt inte uppslukas av den kommersiella malströmmen, riskera att begära det ”alla andra” begär just nu. Jag var med andra ord mer rädd för mig själv än boken, och ett bättre utgångsläge för läsning får man ju leta efter.

Handlingen bygger på en sadomasochistisk romans mellan Christian Grey, en mystisk miljardär, och Anastasia, en 21-årig universitetsstudent som tillbringar dagarna med att extrajobba och skriva en uppsats om Tess av d’Uberville – ”en kvinna som levde på fel plats i fel tid”. Boken börjar med att Anastasia fått i uppdrag av sin vän Kate, som blivit svårt förkyld, att gå och intervjua den stenrike Mr Grey. De faller pladask för varandra, men den enda skillnaden är att Anastasia söker kärlek och Mr Grey sex. Det dröjer inte länge förrän han erbjuder Anastasia ett sadomasochistiskt förhållande. Hon tvekar in i det sista. Hon är ju oskuld. Han överöser henne med presenter och regler för hur hon skall uppföra sig. Hon gör motstånd. Hon känner sig som en prostituerad. Han ser det som en omfördelning av rikedom.

Vill hon inleda sitt sexuella liv med en man som brukar sicksacka mellan styrelsemöten i kyliga kylskrapor och sammetsröda tortyrkammare? Hon följer sitt hjärta, sitt bultande kön, vilket snabbt resulterar i en öm rumpa och ett krossat självförtroende. Hur skall det gå? Vem skall övertyga vem om den egna världsbildens förträfflighet? Kommer hon lyckas vinna hans kärlek?

E L James tar oss genom miljardärens 50 nyanser som syftar till Greys alla humörsvängar, alla lager som Anastasia försöker skala av, i hopp om att lösa mysteriet – hur blev Mr Grey så känslogrå? Mr Grey börjar öppna sig och berättar hur han som tonåring blev förförd av sin mors bästa vän. Han blev hennes sexslav och relationen varade i sex år. Denna historia vävs senare samman med det faktum att han som barn aldrig fick känna att han levde för sin egen skull. Hans liv gick i stället ut på att tillfredsställa sina föräldrar. Därav hans omättliga och egoistiska självtillfredsställelsebehov i dag. Kommer Anastasia kunna rädda honom? Denna sadomasochistiska mjukporroman förvandlas så småningom till en psykologisk thriller.

Hur bra är den då när allt kommer omkring? Dialogen är högst osannolik, intrigen förutsägbar och det kryllar av upprepningar och onödiga preciseringar. Det verkar helt enkelt som om boken inte passerat någon redaktör. Jag hade gärna sluppit fraser som: ”Min inre gudinna hoppar upp och ner som en hejarklacksledare och ropar uppmuntrande till mig” och ”mitt undermedvetna gömmer sig bakom soffan igen med händerna för ansiktet”.

Trots detta måste det faktiskt sägas att Femtio nyanser av honom är skriven med en extrem psykologisk precision, vilket gör att man snabbt dras in i historien. Men när jag har kommit halvvägs genom boken skriver jag i min anteckningsbok: ”Här är det inte tal om någon stor litteratur. Boken är mest intressant ur ett sociologiskt perspektiv. Hur kommer det sig att den har slagit världsrekord i försäljning? Gått om självaste Harry Potter? Det måste vara sexscenerna”. Men när jag har läst färdigt, så känns dessa rader inte aktuella längre. Författaren har nämligen lyckats skriva sig ut ur det låsta utgångsläget.

Men vad är det som uppehåller mitt intresse boken igenom? Den stora underhållningsfaktorn är den kvinnliga hjältinnans oskuldsfullhet. Hon är som tagen ur en Barbara Cartland-roman, han en mildare version av Patrick Bateman i American psycho. Hennes rädsla för sex och relationer gör att transformationen från underdånig asexuell varelse till underdånig hypersexuell blir så mycket mer spektakulär än om det hade handlat om en blaserad småbarnsmammas äventyr.

En annan krydda är den ideologiska maktkampen. Femtio nyanser av honom är en hegeliansk herre-slav-historia förklädd i en glamourös chick lit-förpackning. Jag skulle vilja gå emot vissa kritiker som hävdar att det är en sexistisk bok. De har i så fall inte läst hela eller sett den feministiska kampen som faktiskt pågår från början till slut. Det är inte så konstigt att hjärnan säger en sak, och att hjärtat eller könet en annan. Vi lever fortfarande i en mansdominerad, kvinnoobjektifierande kultur som bara bekräftar kvinnor som lever enligt mannens spelregler. Kampen mellan könen är långt ifrån över. Det är därför Femtio nyanser av honom är och förblir en klassisk utvecklingsroman om kvinnlig emancipation.