Det är mycket som fascinerar i sopranen Barbara Hendricks 500-sidiga minnesskildring Min röst. Den inledande beskrivningen av uppväxten i den amerikanska södern, konfrontationerna med rassegregationen och rasismen och det starka engagemanget i medborgarrättsrörelsen skapar en oväntat politisk bakgrundsbild till hennes karriär som klassisk sångerska.

De senaste decenniernas passionerade och konsekventa arbete för FN:s flyktingorganisation UNHCR vittnar också om ett intresse för verkligheten bortom konsten och musiken, här finns ett vidare perspektiv, ett socialt medvetande. Barbara Hendricks berättelse visar tydligt hur musiken och samhället hör ihop, hur det ena inte går att isolera från det andra.

Men de många interiörbilderna från repetitionslokaler och konsertförberedelser, skivinspelningar och umgänge med framstående dirigenter, musiker och skivbolagsmänniskor berättar samtidigt om hur den klassiska musikkulturen successivt förändrats under den gångna 50-årsperioden, från det analoga till det digitala, från det samlade till det splittrade. Barbara Hendricks skriver fint om betydelsen av studierna för den rysk-amerikanska mezzosopranen och sångpedagogen Jennie Tourel vid Juilliard School of Music, från slutet av 1960-talet fram till Tourels bortgång 1973. En musikförståelse grundas som handlar om lika delar detaljarbete och fullödigt engagemang, i libretto- och sångtexter, i klangskillnader och rytmiska förskjutningar, i det som inte går att räkna ut i förväg. Musiken som ett äventyr.

Det är därför synd att bokens andra halva tyngs av alltför många namn, anekdoter och uppräkningar, som staplade på varandra förtar något av den nerv och spänning som utmärker de inledande kapitlen.