Läsarens minne får en hastig örfil redan på den första sidan i Per Agne Erkelius tjugonde bok Hotel Galicja. Man glömmer ju så lätt bort, sorterar undan bilder, erfarenheter och möten till gömslen som öppnas upp först då man blir pinsamt ertappad.

För hur många kommer egentligen ihåg den värmevåg som på ett obarmhärtigt sätt slog över Europa, och då kanske främst Frankrike, för sex år sedan? Bränderna? Alla, främst åldringar, som dukade under? Det politiska etablissemangets envetna strävan att försöka dölja riskerna?

Själv hade jag glömt, men påminns alltså, och eftersom den medelålders hjärnkapaciteten på detta vis omedelbart får sig en tankeställare väljer jag att betrakta hela Erkelius roman som en uppgörelse med just glömskan. Det är nu inte i första hand en augustimånad i nuvarande sekel som utgör navet i denna lysande berättelse, men den anslår tonen för vad som komma skall.

I Paris 2003 befinner sig en äldre svensk författare och troligtvis till viss del på grund av hettans inferno, men allra främst för att hans eget liv närmar sig slutet, viker hans minne under promenader i parker och längs boulevarder bakåt. Han finner då ett löfte som ännu inte har infriats.

Det är en urstark inledning, men det skall visa sig att fortsättningen blir än mer drabbande.

Fyrtio år tidigare befann han sig, efter att liksom Erkelius själv vid den tidpunkten ha publicerat blott två romaner, på en stipendieresa på det då relativt oexploaterade Cypern. Han reser i Lawrence Durrells fotspår och när förhoppningar om att få möta den världsberömde.

I stället super han till, så till den grad att han närapå dukar under i ett delirium som sällan brukar fångas så väl i ord som här. Undsättningen kommer dock, i form av en vacker judisk kvinna, Régine Zuckerkandl. Medveten om sin hustru och lilla dotter i Sverige blir han ändå handlöst förälskad, och den passionerade kärlekshistoria som därefter utspelas utgör kedjan mellan det förgångna och nutid.

Régine levandegör sitt, sin familjs, sin släkts och sitt folks öden så drabbande att den unge författaren avlägger löftet om att åt eftervärlden, samt givetvis sig själv, försöka fånga och förstå de fasor som en religions medlemmar utsattes för under det andra världskriget, och då inte bara gällande systematisk utrotning utan också medlöperi, pöbelmentalitet, urbota feghet hos såväl hög som låg, och en historieförfalskning som väl världen knappt har skådat före eller efter.

I min egen föga vare sig lyckade eller speciellt uppskattade debutroman lekte jag i ett parti med tanken att man omöjligtvis kan jämföra plågor – weltschmertz drabbar alla, vare sig det gäller krig eller brådmoget existentiellt lidande, och är i varje enskilt fall värt att tas på fullaste allvar.

Detta är, förstod jag så småningom, en pueril syn på världen, och jag har fortfarande svårt för poeter och prosaister som i skydd av en den svenska medelklassens mur blir politiskt koketta. Just därför är det också så befriande att ta del av Erkelius strävsamma famlande.

Är det alls möjligt att nå insikt? Hur skall man kunna förstå det mest bestialiska, som man själv inte har varit med om, utan att det blir spekulation och utan att romantisera sig själv? Går det att jämföra och i förlängningen jämställa smärtpunkter? Hotel Galicja, beläget i den polska staden Oswięcim, som Auschwitz numera heter, ger inga svar, men från dess horisont försöker ändå Erkelius.

Närmast handfallet strövande i vad som finns kvar i det största av förintelselägren gör hans författande huvudperson ett tappert försök att urskilja fasorna, ohyggligheterna, skräcken, och resultatet blir andlöst spännande.

En styrka i denna roman är förstås det angelägna grundtemat, att aldrig glömma trots att tiden rinner ifrån oss, men det finns mycket annat att fästa ord på. Språket är, som oftast i Erkelius fall, glimrande, platsens ande lever i vilken miljö han än befinner sig och han låter dessutom den modiga långsamheten få fyllas av just den eftertänksamhet och det tvivel som många romaner saknar. Det är ohyggligt, men samtidigt också mycket, mycket vackert.