Genom eld och vatten för kärleks skull, det är bokstavligt talat den väg som är huvudpersonens i Jerker Virdborgs senaste roman Staden och lågorna. Det låter kanske klyschigt. Fast den som lärt känna författaren vet att han inte befattar sig med det färdigformaterade.

Med färjan kommer den unge mannen Viktor till en namnlös stad som lånat mycket rekvisita från Stockholm. En olyckshändelse gör att han hamnar i vattnet instängd i en plastlår och är nära att drunkna. Mer död än levande vaknar han till på en kaj full av vedtravar där tjärlukten ligger tung. De kringstående grälar cyniskt om huruvida det är meningsfullt att satsa krut på nån som förmodligen ändå snart ska dö.

Var befinner han sig? Och en ännu mer brännande fråga: vem är det egentligen som räddats ur det kalla vattnet?

Precis som hos Ola Larsmo är rummet och tiden i Virdborgs romaner minst lika viktiga som gestalterna. I Staden och lågorna utsätter författaren rumstiden för en Salvador Dalísk behandling och smälter ner seklerna i en upplöst infernoskildring där en vision av slottsbranden från slutet av 1600-talet samexisterar med en spegling av lynchmordet på Axel von Fersen ett drygt sekel senare.

Huvudpersonen är knappast mer sammanhållen, förpassad till ett ogripbart purgatorium efter en eldsvåda som kostat honom hustru och barn och i sin bakvända inkarnation på flykt från ett rån med dödlig utgång. En karaktär som får självaste Raskolnikov att framstå som lättbegripligt helgjuten. Men Virdborg inlåter sig inte i några diskussioner om moralfrågor och bringar inte heller klarhet i hur de parallella världarna förhåller sig till varandra.

Lite överlastat kan jag tycka att detta litterära experiment blir med alla trådar som aldrig löper samman. Fast spännande läsning, det är det hur som helst.