Så kom den äntligen, den and­ra delen i Kristina Sandbergs planerade trilogi om klassresenären Maj – denna flicka, kvinna, hustru, mamma … som är så svår att ta till sitt hjärta. 1930-talet har gått över i 1940- och 1950-tal, maken Tomas är nykter men länge inkallad, svärmor Tea gammal och sjuk och Maj alltmer upptagen med barnen: Anita (det oönskade barnet och den direkta orsaken till äktenskapet mellan Tomas och Maj) och guldklimpen Lasse, där det bara är kärlek från första stund.

Jag har sett fram emot fortsättningen till Sandbergs fina Att föda ett barn från 2010. Därför överrumplas jag av det närmast fysiska motstånd som återseendet med Majs komplicerade, förbittrade, ängsliga perspektiv på världen skapar (Åh nej, inte hon igen! ) – och vars röst Kristina Sandberg så lyhört och stilsäkert skriver fram med brutala klipp, kursiveringar, antydningar, suckar (och där emellan: författarens egna frågor och invändningar).

Så här kan det låta (under en middag hos Majs väninna, Vera):

”Är det passande – att sitta och prata om skådespelerskor när man uppenbarligen inte ens är på lyset? Maj tar sitt vinglas, vad blå och ful hon ska vara om läpparna, men det kanske inte gör något eftersom Tomas tydligen föredrar det jordnära.”

Men småningom vaggas jag in i Majs berättelse och kan samtidigt konstatera att Kristina Sandberg den här gången tar större plats i historien. Många kapitel börjar med författarens funderingar, hur var det egentligen, hur tänkte du Maj, vad i tiden var du omedveten om, vad var du tvungen att förhålla dig till, hur kunde du? Sandberg håller som en skyddande hand över Anita, det kloka, omtänksamma barnet som Maj har så svårt att förhålla sig till. Men det går förstås inte att freda någon i efterhand, däremot återupprätta och, med författarens frihet, försöka förstå det kvinnoliv som var Anitas mors.