Det här är en bok om barnsoldater, uppvuxna i ett land utan krig. Striderna är ändå ständigt närvarande. På ängarna, vägarna och i skogen. Sammanstötningar sker även i hemmen, och ännu oftare i skolan. Lille Johan hör till det tynande kavalleriet. Med en far som är officer är han bokstavligt talat född upp i sadeln. Men sitter han säkert? Med sitt hästintresse och sin högborgerliga bakgrund, har han en given men alltmer vacklande position att försvara.

I sin självbiografi Lill-Tarzan å jag berättar skådespelaren Johan Hedenberg (född 1954) om manlighetsideal, klasskrockar och genrationskonflikter i efterkrigsårens Sverige. Hedenberg växer upp i Vällingby och Grimsta, och gör sitt bästa för att smälta in bland det som hans mor föraktfullt kallar sossepacket. Han slåss och spelar trummor i ett band. Att köra havremoppe (rida häst) är inte okej, men samtidigt ett sätt att imponera på tjejer. Att se ut som en tjej är för en kille närmast kriminellt. På sitt sakliga men tyvärr lite svajiga sätt, skriver Hedenberg om lärare som med tvång klipper hår eller lyfter skolpojkar i öronen. Magistern som tonårig förlorade ett ben i finska vinterkriget är dock snäll.

Johan Hedenbergs uppväxt är ändå inte exceptionell. Kriget fanns och kriget pågår, men den tid då föräldrar hotade vanartiga söner och döttrar med att ringa barnavårdsnämnden är lyckligtvis förbi. Det man funderar lite över är vad som kom i dess ställe. Men av författarens uppgörelse med exempelvis scenskolevänstern bli bara något kort och platt och oavslutat. Så består också Lill-Tarzan å jag mer av många små känslovibrerande berättelser, än stor analys och bekännelse. Mest (upp)rörande är historien om titelpersonen, som trots ett liv fullt av tragik möter den vuxne Johan med ett tandlöst leende.