Gilles Deleuzes och Félix ­Guattaris Kafkabok från 1975 är något av en modern klassiker som kan få äldre kafkaister att kräkas. Skälet är de ihärdiga slagen mot magtrakten. De två författarna vägrar läsa Kafka på existentialistiskt vis med skuld och ångest eller psykoanalytiskt som oidipala kriser.

I stället vänder de ut och in på denna känsloladdade förståelse genom att se Kafkas romaner, noveller och brev som ett sammanhållet verk som skapade en politisk ”mind­re litteratur” i det marginaliserade judiska Prag. Verkets storhet är dess helt nya typ av fantasi. För att få syn på den introducerar Deleuze och Guattari en ny begreppslighet.

Romantexten kan ses arkitektoniskt som korridorer, dörrar och flyktlinjer, som segment, serier och block, men också mekaniskt eftersom berättelserna drivs av ”begärsmaskiner” där händelser kuggas i varandra som i en stor fabrik. Lika betydelsefullt och direkt tungvrickande är spelet mellan reterritorialisering och deterritorialisering – och som jag ännu inte riktigt fixat förståelsen av.

Denna filosofiska verktygslåda har förstås sin deleuzska systematik och egenart. Därmed sagt att detta är en svårtillgänglig men intellektuellt mycket lidelsefull bok. Tar vi bort den vedertagna exis­tentialistiska eller psykoanalytiska förståelsen av sfinxen Kafka blir själva den mattpolerade och förtegna texten – Processen, Förvandlingen – synlig på nytt vis. Den blir en ”uttrycksmaskin” och inte ett ödesdrama. En sådan maskin har nu också Deleuze & Guattari, vilket kan bli överhettat. Sådan är nu attacken.

Ibland stannar de tu upp: ”Det finns något av Dracula hos Kafka, brevens Dracula; varje brev är en fladdermus. Han vakar på natten och på dagen stänger han in sig i sin kontorssarkofag … Han fruktar bara två saker: familjens kors och äktenskapets vitlöksklasar. Breven måste hämta hem blod åt honom och blodet måste ge honom kraft att skapa.”

Där är författarna faktiskt väldigt nära den Kafkaläsning de gör precis allt för att vederlägga. Översättaren och filosofen Vladimir Cepciansky har skrivit ett inspirerat efterord. Kafkas tema är friheten och vägen går genom ”flyktlinjer”. Lägg nu Cepcianskys namn på minnet.