Två rum spelar huvudrollen i den västerländska litteraturen alltsedan Homeros. Det gröna rummet och det mörka rummet.

Det första rummet kan även kallas det arkadiska rummet och handlar först om grekiska dalar av brusande bäckar och bräkande får, men har också en annan mytisk förlaga i Bibelns lustgård. Litteraturen leker ständigt med denna paradiszon som ursprung, barndom, oskuld.

Det andra rummet är motsatt och kan också kallas det underjordiska rummet. Det är de dödas hemvist, prövningarnas och profetiornas plats, ett rent helvete eller bara den stora glömskan. I Odyssén tillbringar Odysseus sju ljuva år hos Kalypso, men nedstiger i underjorden i elfte sången för att möta Herakles, Sisyfos & Co. I Vergilius Aeneiden nedstiger hjälten i underjorden i sjätte sången och möter sin egen far som kröner hans framtid med en gyllene spådom som romarrikets grundare.

Själva passagen ner och upp är en svår sak – det visste redan Orfeus när han misslyckades att hemföra Eurydike från dödsriket. Det visste också Dante i sin Komedi. Det är först med kristendomen som det mörka rummet fylls av helvetets alla pinor och djävulen själv.

På ett eller annat vis förblir dessa två rum bestående poler för den berättande fantasin. Ibland bara som sommar och vinter. Det märks sedan in i hela det populärkulturella varuutbudet av sagor och äventyr. Se exempelvis Sagan om ringen, inte ens Tolkien kunde ta sig ut ur den antika litteraturens fantasiresor. Och vad vore Star Wars utan Miltons Paradise Lost?

Två nya biljetter finns nu utfärdade i formen av två versepos med nätta 1 700 år emellan – dels en nyutgivning av Ingvar Björkesons översättning av Vergilius Aeneiden från 1988 och dels samme översättares nya, välkomna översättning av John Miltons Paradise Lost, vilket sammantaget alltså är en genomtänkt utgåva. Frans G Bengtssons tidigare Miltonöversättning är trots allt från 1926. Miltons stora förebild var inte bara Bibeln utan även Aenieden. Litteratur är också tävlan i skrivkraft, men i Det förlorade paradiset står dessutom kampen mellan Gud och Satan. Båda nämnda epos har också givits förnämliga introduktioner – Bengt Holmqvists Vergiliusessä kommer åter till pass och barockspecialisten Anders Cullhed tar hand om den ”oavsättlige” engelsmannen.

John Miltons epos på blankvers är hans mästerverk och precis som i Shakespeares dramatik förändrade eposet den fortsatta engelspråkiga litteraturen – antingen förkastades det eller hyllades som en revolutionär förebild. Paradise Lost blev en vattendelare. Eliot och nykritikerna dissade Milton, medan engelska romantiker som Blake och Shelley gjorde honom till en husgud. Enligt kanonkritikern Harold Bloom är i stort sett all senare poesi av någon halt i tvekamp med Miltons faderliga inflytande.

Det förlorade paradiset fullbordades i andra omgången 1674, samma år som Milton dog. Det är ett verk som skrevs av en sedan 1652 helt blind och av livet mycket svårt prövad man (hans familj dör strängt och upprepat bort från honom). Miltons karriär är dubbel – han var länge en elegant och klassiskt lärd barockpoet, men Milton var också politiskt aktiv som stridbar puritan och skrev pamfletter till försvar för både skilsmässa och tryckfrihet. Under den så kallade engelska revolutionen mot kungamakten och statskyrkan – ett inbördeskrig som ledde till kung Karl I:s avrättning 1649 – var Milton i hög grad aktiv och bestraffades under den kommande restaurationen av kungamakten, fast milt. Vi får vara tacksamma för hans besparade huvud.

Miltons stora epos skrevs därefter och uppfylls av denna brännande politiska lidelse men i formen av en omdiktning av Bibelns hela skapelseberättelse med Adam och Eva i paradiset och deras fatala fruktstund. Den berättelsen omges av striden mellan den Allsmäktige Monarken och hans högmodigaste men till helvetet nedfallne ängel Satan.

Återigen syns här det gröna rummet för Adam och Eva och det mörka rummet dit Satan förvisats – och syndafallets följd. Hela detta epos genomlyses i själva verket av en djup ambivalens. Gud kallas den himmelske Monarken men samtidigt är John Milton den brittiske monarkens fiende – är puritanen Milton då inte den revolterande Satans talesperson? Och om Gud är den Allsmäktige – har han då inte skapat Satan? Så kan man fortsätta att fråga. Klassisk teodicé försöker förklara ondskans uppkomst.

Miltons verk är som Aeneiden uppdelat i tolv böcker. Verkets titel låter som kyrkligt försvar för den kristna läran men det är Satan som är den fascinerande huvudpersonen. Milton skapar här en historiskt helt ny dynamik åt denne fördömde man som i sin tvesyn svänger mänskligt mellan tvekan och svek.

Det förlorade paradiset blir så sett en förklaring av Guds rättfärdighet men med stor psykologisk komplikation och en suveränt livlig vers. Hur än denna teodicé prövar det mänskliga förnuftet och till sist försvarar Guds plan är det Satan som framstår som en människa som söker frihet medan Monarken är ett träbeläte i skyn. Se här skälet till romantikernas fascination – de växte upp med franska revolutionen som dekapiterande en annan monark.

Skildringen av paradiset är faktiskt en rättigenom munter läsning där Eva framstår som en lätt narcissistisk hemmafru som saftar och syltar i sin gröna lövhydda innan Satan övertalar henne till Kunskapens frukter. Adam är inte så godtrogen. Han är mer en eftertänksam poet än som lustgårdens tanklöse slacker.

Gudasonen, vice-vd i Himlen, Kristus m m är i sammanhanget en kraftfull person. Harold Bloom kallade honom i Den västerländska kanon för en motsvarighet till pansargeneralen Patton, men med tanke på luftstridskrafterna vore en brandbombare som Curtis LeMay mer tänkbar. Ärkeängeln Mikaels tvåhandsvärd är inte heller att leka med när myriader änglar brakar samman.

Så kan man lätt raljera om mästerverket om drygt tiotusen blankverser men mest för att göra följande iakttagelse. Jag minns inte att det var så underhållande att läsa Miltons vers-epos – som när Satan plankar in i Paradiset och förställer sig som en padda men överraskas av Guds motsvarighet till Securitas.

Det förlorade paradiset blir i Ingvar Björkesons översättarhand särskilt till en levande litteratur när krig uppstår i himlen och när Satan för ordet. Han är den ende egentligen sympatiske i verket – den förtryckte men något skrytsamme, vankelmodige men ändå upproriske. Och trots att han får förlita sig till kriminella rötägg som Beelsebub, Belial, Mammon och Molok. Hells Angels.

Det är genom Satan som man förstår att detta är ett epos om moderna ämnen som människans alienation och frågan om frihet, om rätten att göra uppror men att upprorsmannen inte självklart är god. Miltons Satan pekar fram mot både Dostojevskij och Sartre: ”Vart än jag flyr är Helvetet, själv är jag ett Helvete...”. Men detta skrevs alltså på 1600-talet.

Miltons vers är påfallande läsarvänlig – drastisk, muskulös, snabb i vändningarna, mån om ögonkontakt. Tänk bara på att kalla tårkanalerna för ”slussen av kristall” (”sluice of crystal”). Det är som Christopher Ricks skrev i sin klassiker från 1963 – Milton’s Grand Style – Milton är storstilad och raffinerad på samma gång och jag tycker att Björkeson får med detta särdrag i sin potenta översättning, även om han inte kan bevara Miltons ordspel och biklanger. Jag tror ändå vi hör Satans dubbla tunga hos Milton själv – verserad och farligt glittrande. Satan är trots allt en bättre poet än himlens härskare.

Det förlorade paradiset lever alltså särskilt av sina satansverser. Just däri ryms Det förlorade paradisets insikt: litteraturen får liv genom att ta plats i den syndiga kroppen. Riktig litteratur måste passera det mörka rummet. Kvar i det gröna rummet blir den lätt fåraktig.