Politiska biografier erbjuder sällan några större läsupplevelser. När politiker själva håller i pennan brukar sovrandet vara det svåra. Det finns så fantastiskt mycket att berätta ur ett rikt liv, ingen detalj får glömmas som kan ställa den egna personen i bättre dager. Självbiografin fungerar där som ett försök till historiekorrektiv. Här finns till exempel Göran Perssons tegelsten Min väg, mina val. Persson slog sig till ro på godset i Sörmland och berättade hur det egentligen låg till. Vilka som var korkade (rätt många). Vilka stora ledare han hade träffat. En marginell läsupplevelse.

De senaste åren har det kommit påfallande många böcker om aktiva eller snudd på aktiva svenska politiker där politiska reportrar försökt beskriva en karriär, ett parti, en rörelse. Även här har det varit svårt att finna de böcker som på allvar velat förstå, analysera och fördjupa. Tvärtom finns det flera prov på raka motsatsen med Lotta Grönings bok om Mona Sahlin häromåret som ett av de värsta exemplen på slarv gränsande till rena stolligheter.

Med Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström förhåller det sig annorlunda. Skälen är flera. Dels det faktum att Bengt Ohlsson är författare. Han kan hantera språket, vet hur man sovrar, hur man bygger en historia. Han råkar dessutom vara genuint nyfiken på den han ska skriva om vilket skiner igenom, nyfiken på den värld som Margot Wallström släpper in honom i. Det är tydligt att det finns en tillit.

Dels huvudpersonen själv. Vi vet inte särskilt mycket om henne längre. Margot Wallström kommer från den lilla byn Kåge i Västerbottens inland några landsvägsmil från Skellefteå. I dag har hon kontor och lägenhet i New York och make och barn i Karlstad. Wallström lämnade det inrikespolitiska käbblet för Bryssel. För ett jobb som EU:s miljökommissionär. Det var 13 år sedan. Sedan dess har hon svävat över den svenska socialdemokratin som en ständig förhoppning, en ständig möjlighet så fort partiledaren fipplat till det vilket skett med viss frekvens. Och det är som om rörelsen fortfarande går och när en förhoppning att en gång, en gång ska Margot komma hem och då ska allt ordna sig. Då ska hon sätta dit allianspolitiker och använda sig av den internationella pondus och erfarenhet toppjobb inom EU och FN ger. För det är knappast Wallströms inrikespolitiska meriter som gett förhoppningarna näring, hennes svenska ministerperioder har lämnat få avtryck.

Bengt Ohlsson frågar gång på gång. Han vet att han inte får försitta tillfället. Med så mycket tid på tu man hand. I lägenheten i New York, på resa i de gamla hemtrakterna, på jobbet i FN-skrapan. Ohlsson fortsätter men inser till sist att nej, Wallström vill inte bli partiledare. Han slutar fråga.

Här finns inga skandaler. Den bild som tecknas handlar istället om en hårt arbetande politiker med ett utsatt jobb. Ohlsson förvånas över det höga tempot, att han själv inte hinner gå toaletten. Wallström arbetar på FN:s generalsekreterares uppdrag. Tillsammans med sin lilla stab ska hon verka för ”att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld”. Wallström sätter, med FN i ryggen, hårt mot hårt mot dem som använder sexuella övergrepp som en del i krigföring. Efter många år som EU-kommissionär känner hon maktspelet, vet hur man slår tillbaka med kraft när så behövs.

Själv har Wallström utsatts för våld av en före detta pojkvän som kom tillbaka en dag och trängde sig in i lägenheten. Pojkvännen tog upp en stilett, skar upp hennes t-shirt och rispade henne på hakan innan han stack. Hon hade förträngt minnet i tre decennier men när hon för två och ett halvt år sedan började få lyssna på olika kvinnors berättelser från konflikter runtom i världen kom det tillbaka igen.

Det är inget renodlat hjälteporträtt, även om Ohlsson är imponerad. Rakt och enkelt beskriver han ensamheten i New York när familjen är på andra sidan Atlanten. Söndagarna är värst.

Wallströms värsta tid som politiker? Förmodligen åren som kulturminister i mitten på 90-talet. Wallström ryser vid minnet. Minns ”så mycket missunnsamhet, småaktighet och ankdammsmentalitet”. En av de mest plågsamma stunderna var när hon skulle hålla tal på invigningen av Göteborgs Filmfestival. Wallström kände sig inte inkluderad av ”de där svartklädda människorna”. Känslan av utanförskap från den tiden sitter djupt.

Har Ohlsson haft bråttom? Jag tror det. Han staplar citat på citat, redovisar, men hade kunnat gå mer på djupet i vissa delar. Kanske talat med tidigare medarbetare eller politiska kolleger.

Parallellt med berättelsen om Wallström finns ett uppstyckat dokument som, mycket kliniskt, beskriver händelserna i Guinea den 28 september 2009. Då samlades oppositionella på en fotbollsstadium när soldater och poliser tog sig in, stängde utgångarna och dödade åtminstone 157 aktivister med kulor och knivar. Dessutom begicks otaliga sexuella övergrepp.

Dramaturgiskt är detta mycket effektivt. Wallströms vardag kryper närmare, det är just den här typen av händelser som hon ska hjälpa till att blottlägga och samtidigt sätta tryck på att de ansvariga ska lagföras. Det är ett viktigt arbete.