Inger Alfvéns romaner är mörka. Hennes nya Allt vi aldrig gjorde med varandra kallar hon visserligen en midsommarkomedi – men livet i den är ingen komedi – det är kallt, bittert och ensamt.

Ändå tillåter hon sig att leka som en sagoberättare, som en drömmarnas dirigent och det med en av huvudpersonerna: Perry. Han är död sedan tre månader, men finns med som osynligt vittne ända till sista sidans steg över Styx. Han rann­sakar sig, ångrar, kommenterar och ser alla, den förra hustrun och den sista och främst styvdottern, den berömda fotomodellen Viktoria, som skall stå brud på midsommarafton i den gamla fädernegården. Inte för att hon älskar den snygge och rike Jonas, utan för att det är en kul idé att gifta sig och kanske bli mamma. Och som en varböld i Perrys sinne, sonen Max, dömd för mord.

Inger Alfvén har ofta i sina romaner, som vid en första anblick kan tyckas så trygga med sin realism och sitt psykologiska borrande, fört in mystifierande element. Som nu den döde, högst närvarande Perry.

Inger Alfvén ger röst och kapitel åt var och en, här fler än en handfull huvudpersoner, släkt, gifta, skilda. Tekniken har hon använt förut och mångbelyser så än en gång på sitt skarpsynta vis varje central person i denna relationernas svarta berättelse. Runt det som är skildringen av var och en: det svenska samhället så som det skiftat och präglat generationerna.

Solidaritetens decennier är förbi. Det är pengar som räknas, den vackra ytan, självförverkligandet, lek och ironi, inte värme, tillit, kärlek. Relationer går sönder, skynda vidare till nästa. Föräldrar sviker, barn mår dåligt. Jaget är centrum, ingen ser den andre, ser förbi nuet, ser hur rollspelen mellan man och kvinna tär och förtrycker.

Efter ett långt författarskap är språket så självklart. Korthugget, effektivt ibland, lyhört för stämningar, vackert när det beskriver natur, träd, vatten. Ofta är just vatten ett inslag i Alfvéns romaner alltifrån s/y Glädjen till Någon i båten. Allt vi aldrig gjorde med varandra är en otäck roman, en oroande bok om människor som far illa och gör illa. Inger Alfvén håller sig i bakgrunden, men det jag tror hon vill säga är: gör något med livet och med och för varandra innan det är för sent.