Flykten från friheten heter en klassisk essä av den tyske sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm, en av förgrundsgestalterna i den intressanta men numera smått bortglömda filosofiska Frankfurter-skolan.

I boken, som utkom vid andra världskrigets slut, tecknar Fromm en bild av nazismen och fascismen som ett slags frälsning undan upplysningens och demokratins ideal. Demokratins samhällsform syntes ha givit människorna en frihet som bodde granne med villrådighet och ett ansvar som den enskilde inte var till för att axla.

Erich Fromms tankar gjorde sig påminda hos mig när jag läste Lasse Wierups och Daniel Olssons uppseendeväckande reportagebok Helvetet inifrån – femton år i Sveriges största brottsorganisation, som skildrar livet i Hells Angels MC. För detta liv är inte som vi ofta har föreställt oss en orgie i laglöshet, självrådighet, manlig omnipotens och öronbedövande knatter från Harley-Davidson-hojar. Det är framför allt ett liv i en kriminell för att inte säga mordisk, fascistisk enklav, i detta fall förlagd till den nordiska demokratin Sverige.

Motorcykelklubbens namn, dess organisation, dess hierarki, dess utstyrsel, dess verksamhetsformer och hela dess vokabulär är hämtade från USA med dess gangsterstyrda subkulturer. Men killarna, som under den skildrade tidsperioden var verksamma i Hells Angels Gothenburg, var etniska svenskar eller möjligen norrmän eller finnar. Invandrare från mer fjärran länder förekom i undantagsfall. Det var med andra ord inte män från främmande förhållanden och avvikande politiska traditioner som etablerade en brutal, toppstyrd, korporativistisk ordning med likvidering införd i disciplinstraffsortimentet. Det var helt vanliga Svempa, Bengan, Micke och Tommy.

Varför de anslöt sig? Makten, svarar bokens intervjuobjekt, allt man fick så lätt då man var iklädd västen och dess emblem, och så den täta sammanhållningen medlemmarna emellan som var hänsynslöshetens kontrapunkt i organisationsgemenskapen. Visst, men varför väljer man att söka sådan makt, undrar jag. En makt som bygger på så mycket skräck, inte minst ens egen?

Även om Hells Angels är ett välkänt begrepp för den svenska allmänheten och inte minst för den svenska polisen, är det inte förrän nu, i och med Wierups och Olssons reportagebok, som vi får en naken och detaljerad bild av hur tillvaron i brottsorganisationen var uppbyggd. Hittills har ingen vågat berätta. Varje knyst från någon medlem eller före detta medlem till utomstående är förenat med livsfara.

Reportagebokens skildring är nästan svår att ta till sig.

Det som refereras är i sak groteskt: Den fascistoida organisationen som tjänar makt för maktens skull utan överordnat syfte. Våldet eller hotet om våld som är maktens medel och viss mån mening. Den pretentiösa och rigida befordringsgången med sina engelskspråkiga beteckningar som är ägnade att skänka positionerna en förhöjd, abstraherad status. Rundgången av förtryck som utgör den dynamiska kraften i den organisatoriska tillvaron: I dag förtryckt, i morgon förtryckare! De oproportionerliga bestraffningarna av medlemmar som inte ”sköter sig”, inte sällan liktydiga med mord eller bestialisk misshandel. Och så den så kallade gemenskapen som bygger på sekterismens bruk av ”innanför”- och ”utanför”-upplevelsernas hetta och frost.

Detta är alltså en alltigenom perverterad mänsklig gemenskap. Men i Wierups och Olssons stundtals ganska monotona återgivning blir detta livsmönster även för läsaren så småningom trivialt. Det är rätt otäckt. Det i grunden deformerade mänskliga beteendet som trivialitet är något som kännetecknade nazismen.

Reportrarna är lika väl som deras intervjuobjekt, Micke och hans hustru Ebba, medvetna om det kuriösa i denna medvetandets och känslolivets deformering. Wierup och Olsson redovisar i slutet av boken sina slutsatser om hur denna process går till och hänvisar också till den forskning om sekter som har gjorts och som har blottat specifika psykologiska inlåsningsmekanismer som slår till allt eftersom ”hjärntvätten” i en sluten, belönande och bestraffande organisation fortskrider. Deras iakttagelser är upplysande och viktiga för att läsaren ska förstå hur realitetsförlust uppstår.

Min övergripande reflexion över skildringen av Hells Angels i folkhemmet återknyter dock till Erich Fromm och friheten.

Vi människor är inte bara komplexa varelser utan även i viss mån dualistiska. Vi är kulturvarelser som med våra intellektuella och begreppsliga färdigheter kan överblicka en mångdimensionell tillvaro. Vi kan lära oss att ont och gott ofta är två sidor av samma sak, att ambivalens är vår existentiella arvedel, att vi måste träffa val och att vi måste ta ansvar för våra val även när vi inte har kunnat överblicka alla konsekvenser. Vi kan lära oss att relatera till varandra med hjälp av ord, intuition och inlevelseförmåga, känsliga orienteringsinstrument som också ger oss ångest. Vi kan möta problem med vårt ”vuxna” jag och lära oss integrera negativt och positivt i en och samma bild av världen och oss själva.

Men under allt detta har vi ett primitivare jag som söker flockens enkla bekräftelse och orubbliga regler. Ett jag som splittrar världen och projicierar ut ”det onda” och värnar ”det goda” som tillhör oss, värnar det med vilka medel som helst.

Vi kan alla drabbas av regressiva tillstånd, både individuellt och kollektivt, då vi längtar bort från kraven att se och förstå det mångfacetterade, uthärda ambivalens och träffa personliga val. Vi kan alla längta efter enkel befälföring, skarpa gränser och någon som talar om vad som är rätt och vad vi ska göra.

När vi väl har givit bort vår ”vuxenhet” och gått in i den regressiva gemenskapen befinner vi oss på det sluttande plan där samvetet halkar ifrån oss först av allt.

Vi föreställer oss gärna att vår globaliserade värld, präglad av internationellt samarbete inte minst mellan kontinenternas demokratier, leder till att de ”vuxna”, integrerande förhållningssätten vinner terräng, politiskt och humanitärt.

Min misstanke är att människosyn och värderingar går åt två håll samtidigt ju mer demokrati, förnuft men även komplikation och rådlöshet breder ut sig. De flesta förmår ta i bruk sina vuxna färdigheter men somliga lockas alltid av de regressiva sirenernas sång.