Less is more verkar inte vara Fredrik Backmans linje. Åtminstone inte i litterära sammanhang. När Café- och Metroskribenten Backman (född 1981) nu begår sin bokdebut, gör han det följaktligen dubbelt. Dels med romanen En man som heter Ove, dels med en småbarnsförälders nedpräntade visdom som här fått titeln Saker min son behöver veta om världen. Till formen två skilda verk, men i samma slags stil och med liknande tema. Det gäller den eviga tragikomiken om en misslyckad man, som med viss möda förvandlas till en förebild. För sin son eller det grannskap han som självpåtagen ordningspolis patrullerar. Om detta berättar Backman mångordigt och ibland klokt, men tyvärr hellre smartare än riktigt bra. Båda böckerna lider av ett överflöd utbroderade liknelser, som ibland förmår levandegöra men ännu oftare tynger och trasslar till det man läser.

I övrigt är nog den främsta beröringspunkten döden. För Ove framstår den som en befrielse från sorgen efter den hädangångna hustrun. Fast naturligtvis får den buttre och enligt egen utsago bortkuppade bostadsrättsordföranden allt fler anledningar att inte ta sitt liv. Till exempel att bli fosterpappa åt en katt, skjutsa grannarna till sjukhus eller hjälpa en yngling att laga cykeln. Författaren till Saker min son behöver veta om världen berättar om hur han överlevt ett bankrån.

Så skänker Backman mitt bland alla popskojiga referenser sitt budskap om hur man blir en bra och redig människa en ordentlig eftertanke. Och det är i skildringarna av uppväxt, socialt arv och förälskad samvaro som Fredrik Backmans prosa blir klar och själfull. Däremellan är hans två första böcker alls inte dumma. Men i fortsättningen vore det kanske bäst om författaren kapade en del av sin personbeskrivande smartness.