Joyce Carol Oates nya roman, Dykvinnan, börjar i Moria land – där patriarken Abraham av Gud uppmanades att döda sin egen son. För såväl kristendomen som islam är Guds prövning av Abraham, och barnets räddning, central. Men vilket barn (Isak eller Ismael) som nästan offras leder vidare till två olika trossystem.

Till Moria land – i Oates amerikanska white trash-version – anländer någon gång på 60-talet en kristet förvirrad kvinna för att offra sina döttrar. Den ena försvinner, den andra dumpas i en dyig strandremsa för att dränkas i gyttja. Men hon räddas till livet – och tar sig därefter ett nytt namn. Hon, som dittills hetat Jedina och vid tiden för moderns mordförsök är tre år, säger sig vara Jewell, den äldre av systrarna. Namnbytet är för Jedina en garanti för överlevnad – innan Jewell försvann var hon redan flera år äldre än Jedina är nu, alltså finns där liv kvar att leva i namnet Jewell.

Jewell/Jedina ska snart få ännu ett nytt namn. Hon adopteras av ett kväkarpar och de namnger henne efter sin döda dotter: Meredith Ruth, alias Merry, alias – så småningom – den könsneutrala akademikern M R Neukirchen. I Merrys skepnad förväntas hon fylla saknaden efter ett förlorat barn och sudda ut minnena av det liv (om än aldrig så eländigt) som den återuppståndna dottern redan levt.

Romanen slingrar sig runt (men inte in i) den amerikanska patriotismen, kväkarnas ljusa, godmodiga pacifism och president Bushs krig mot terrorismen: varför är hävdandet av en princip viktigare än de människoliv som offras i försvarandet av den, frågar sig M R.

En av dessa principer (läs: paradoxer) i det amerikanska samhället är abortmotståndarnas militanta hävdande av det ofödda livets okränkbarhet. Även den diskussionen återfinns i Dykvinnan – ytterligt komplicerad av att den ena samtalspartnern en gång var ett barn som lämnades i gyttja för att dö.

Dykvinnan har tydliga drag av Oates själv (bland annat klassresan, den näsan maniska arbetskapaciteten och den starka dragningen till den amerikanska underklassen). Att M R dessutom är historisk rektor (den första kvinnliga) vid ett universitet som måste vara professor Oates eget Princeton, förstärker det självbiografiska draget.

Där, i rollen som universitetsrektor, är M R långt från barndomens psykiska och fysiska misär. Men gyttjan har häftat vid huden och hade Oates istället varit sociologen Pierre Bordieu hade den nog benämnts ”habitus”.

M   R har i sin framgångsrika kvinnogestalt skapat en stark, sympatisk kvinna, som vet att navigera mellan de olika utmaningar som hon har att hantera vid detta konservativa, patriarkala prestigeuniversitet. Till skillnad från Abraham (som också en gång lämnade sitt land, sin släkt och sitt fadershus) har hon dock ingen Gud som vägledare och när motsättningarna mellan konservativa patriotiska krafter och vänsterliberala växer vid universitet, börjar M R:s gestalt i ett slags personligt sammanbrott långsamt krackelera och in – eller om det är ut – tränger minnesbilder av det som aldrig benämnts, det som fanns före Merry, det som på något sätt, under alla skyddslager, finns kvar som ett smutsigt skikt av trasig underklass, dynga.

Berättelsen är, som ofta hos Oates, mörk. Våldet är gotiskt, förrädiskt, ibland närmast muntert, som i romanupplösningens reningsritual där fienden inte bara måste avväpnas utan också utplånas. Ska jag finnas, kan inte du finnas.

Det är mer än romantitelns Dykvinna (Mudwoman) som under läsningen får mig att tänka på Birgitta Trotzigs Dykungens dotter (och dess oälskade barn) och Monika Fagerholms tragiska Doris Flinkenberg i den dyiga Trakten i romanen Den amerikanska flickan. Det goda ljuset faller emellertid in över dyn från olika håll. I Oates version i form av adoptivfaderns ickedogmatiska tro, där gud bor i var och en av oss. Porträttet av Merrys far, kväkaren, hans finurligheter och konfliktundvikande godmodighet, är mycket minnesvärt och övertygande.

Joyce Carol Oates brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur. Alla hennes böcker håller inte samma litterära klass, men Dykvinnan, denna självbiografi i överförd form, är utan tvivel en större satsning och en av hennes bättre. Dessutom en guldgruva för den som tycker det är roligt att lägga litterära biografiska pussel.