En postkolonial hämnare och modern Robin Hood, en svekfull far och make, charmig gentlemannatjuv eller simpel bedragare. Ja, som synes är det överhuvudtaget svårt att beskriva den far som utgör navet i Aleksander Motturis roman med det fantasieggande namnet Svindlarprästen utan att falla in i ett rent sensationslystet språk. Men så har också den verkliga förlagan till romanens huvudperson, Motturis egen pappa, figurerat just i kvällspressen i samband med att han försökte (och nästan lyckades) svindla katolska kyrkan på ett miljonbelopp.

När vi möter honom i romanen är han dock ensam, pank och döende och resten av boken blir istället ett pussel där sonen Haqnawaz försöker förstå och i förlängningen även försonas med den ständigt svindlande och sol-och-vårande fadern.

Han har en fallenhet för storslagna gester men saknar helt beständighet i sina relationer. Han skickar exotiska presenter till sina barn och betalar dyra resor över hela världen för dem, samtidigt som han låter dem vräkas från lägenheten vid Opaltorget. Själv lever han ett kringflackande liv på flykt undan olika efterlysningar, än i lyx och flärd, än helt utblottad.

Den lätta tonen från Motturis romandebut Diabetikern är här förbytt i ett eftertänksamt allvar som med undantag för att det stundtals blir lite väl undervisande i tonen fungerar fint. Bokens största tillgång är dock hur Motturi undviker att använda romanformen för att lägga till rätta och släta över. Svindlarprästen är istället full av tveksamheter och olösta frågor. Fadern ter sig lika undflyende, mångbottnad och stundtals obegriplig för läsaren som för människorna omkring honom i romanen. Så är Svindlarprästen, sitt ämne till trots, intellektualiserande och klok på ett sätt som står i direkt motsatsförhållande till den svartvita kvällstidningsestetiken.