Dagböcker är klagomålens gyllene genre. Författaren kan riva sin mask och förklara vilket hemskt ställe världen är, hur han (det är regelmässigt en man) blivit misshandlad. Det handlar om ”jag” som olyckornas korsning. Men detta jag är i själva verket författarens dubbelgångare – en framställd mask med vass blick, både sannfärdig och narraktig i sin självömkan och vrede. Först klagosången frisläpper en språklig energi som aldrig godmodigheten skulle lyckas med.

Det är ofta därför som dagböcker är så läsvärda. Vem vill läsa en dagbok där författaren ständigt intygar sin obrutna välmåga i femtio nyanser av ljusblått? Det skulle bara öka läsarens egen molande känsla för olycka. Hellre den hudlösa självupptagenheten. Hellre den stridslystna ömtåligheten.

Mot slutet av Imre Kertész dagbok Från Budapest till Berlin får läsaren syn på denna dubbelgångare: ”Jag släpar på en ny människa som jag inte har något gemensamt med ... Jag bär hans ansikte, som alla känner igen. Men framför allt måste jag stå ut med det hat, de smädelser, gemenheter och desperata vredesutbrott som de mest föraktliga av människor i en skamlig värld, hatfylld och vidrig värld överhopar honom med.”

Imre Kertesz vantrivsel i kulturen har en bas som vi kan förstå teoretiskt men som tillhör det ofattbara. Som knappt femtonåring deporterades han till Auschwitz 1944 och överlevde sedan i Buchenwald. Han blev mannen utan öde. Hans dödsdom var utfärdad och den skulle alltid bestå genom judehatets universella fullmakt. Den som har individuellt öde har frihet, den som saknar öde har blivit makternas kollektiva dödsrov.

Kertész dagbok skildrar hans liv från våren 2001 fram till hösten 2003. Under den tiden skriver han romanen Likvidation, 11 september inträffar och året senare tilldelas han Nobelpriset. Hans arm skakar av Parkinson, han har en laptop att bemästra och hans hustru Magdi är cancersjuk. I Budapest bor alla författarens vedersakare.

Jag läser här en gammal mans beska självmedicinering med misantropi och melankoli, men till sist upptäcker jag – lite som en överraskning – hur denna bok är en konstnärlig process i sig som till sist når till romanens konstnärliga lödighet och stilistiska transparens, något som mästerskräddaren Ervin Rosenberg skurit till i sin svenska översättning. Kertész skriver sin dagbok och träder samtidigt in i en roman om livet som likvidation. Han skriver som om han var den enda människan och enda författaren på jorden. Det är hans privilegium – inte så mycket som en svårt egocentrisk livsform som ett försvar med bräcklighetens hela styrka.

I centrum för denna bok är identitetens splittring. Kertész är en judisk ungrare bosatt i Berlin, men varken ungrare, tysk eller israel. Han föraktar Ungern som är ett provinsiellt och ondsint land, han försvarar Israel kompromisslöst från precis varje tänkbar kritik och han – som hamnade i Buchenwald – har de starkaste banden med tyskarna. De som ändå läser honom.

Det är situationen i denna lamentation som pekar ut hur frustrerad fascism och stryktäck antisemitism växer upp i det Ungern som aldrig gjort upp med sitt förflutna utan i stället nu odlat det som en nationell giftsvampkultur. Tio år senare kan vi kons­tatera att han hade rätt i det mesta. I våras läste jag en artikel av Kertész där han citerade den gamle svartsynaren Karl Kraus från Österrike-Ungerns forna dagar: ”Situationen är desperat men inte allvarlig.” Det är den dubbla tidernas illavarslande stämning. Katastrofer i luften.

Denna dagbok är således en inflammerad men efter hand ändå alltmer glasklar bok, fast bara skenbart begriplig från en svensk horisont av allvis och terapeutisk beskäftighet. Vi kan nog inte fullt ut förstå den historiska erfarenhet han talar utifrån. Kertész vrede och vämjelse är inte att förhandla med. Den som passerat Auschwitz och sedan stalinismens järnålder vet att varje tid är i sin fördröjning den yttersta. Kertész pekar oavbrutet på detta faktum.

Visst saknar jag perspektiv – mer av sarkastisk omvärldsblick och analytiska resonemang än just denna klagan – men den reaktionen är bara korkad. Denna oresonliga bok handlar inte om doserade ”perspektiv” eller ”resonemang” utan en livsgestaltning på dagbokstidens yttersta näs. Där ute finns trots allt också en knivsudd humor.

Va rt tar denna dagbok vägen? Smärtan klingar ut i det obestämda eller i självmordiska tankar, vänner går förlorade (Unseld, Ligeti) och ruelse får samsas med konciliant feghet. Världen förblir ett oförlåtligt ställe.

Själv märker jag hur Kertész uttrycker historiska och politiska sanningar som jag ibland vill desarmera i kraft av någon sorts nedärvd svensk bekvämlighet – som frågan om antisemitismens centraleuropeiska fortbestånd (”Smutsiga själars förströelse som urartar i mord”).

När plågorna blir som mest trotsiga i denna dagbok vet vi inte fullt ut om det är sanningar eller projektioner, vilket ger boken dess tvetydighet, nej dess djupa oro. Som vid anblicken av den där misshandlade tiggaren på en Berlingata. Plötsligt försvunnen. Så invaderar dagboken sin läsare med ett slags djupeuropeiskt tvivel över tillvaron. Det sker alldeles öppet och ändå försåtligt.

Misantrop. När plågorna blir som mest trotsiga i Imre Kertész dagbok Från Budapest till Berlin vet vi inte fullt ut om det är sanningar eller projektioner som ger boken dess djupa oro, skriver Mikael van Reis.