Theodor Kallifatides nya roman Brev till min dotter handlar lika mycket om den romerske poeten Ovidius som om Kallifatides själv. Med utgångspunkt i den gemensamma erfarenheten av att leva och skriva i exil ikläder sig Kallifatides den stora diktarens roll, som en tunn, nästan genomskinlig dräkt som låter oss se två författare från olika årtusenden samtidigt.

Spelplatsen är Tomis, den lilla ort vid Svarta Havet dit Ovidius skickades 8 år e Kr efter att ha retat upp Kejsaren Augustus med vågade kärleksdikter i vad som skulle komma att bli världens mest lästa diktsamling: Konsten att älska. Berövad sitt modersmål, omgiven av främlingar som varken talar grekiska eller latin berättar Ovidius om det nya landet i långa, bekännande brev till dottern hemma i Rom.

Med Kallifatides vackra, behärskade språk, och perfekta gehör för ordens valörer samt antikens store diktare i centrum hade Brev till min dotter kunnat bli en tungviktig roman om främlingskap. Men Kallifatides drar händelserna ett snäpp längre och håller tonen lättsam. Plötsligt börjar ortsbefolkningen bete sig mystiskt. De firar vildsinta midsommarfester, äter kräftor i skojiga hattar, sjunger Helan går och drar med den stora skalden in i Små-grodorna-dans. Snart förstår man att romanen handlar lika mycket om immigranten Kallifatides frivilliga möte med Sverige och svenskarna, som om Ovidius ofrivilliga exil.

Det finns stunder när jag tycker att parallellen till Sverige känns en smula ansträngd, det blir kul på fel sätt, putslustigt nästan, men mestadels känns det ändå befriande att Kallifatides förhåller sig så lekfullt och fritt till den gamle diktaren. För att komma från en av samtidens stora svenska stillister är Brev till min dotter en anspråkslös bok, inte omistlig men läsvärd och som sagt – svindlande vackert skriven.