Hösten 2007 kom den unga norska socialantropologen Erika Fatland till Beslan i norra Kaukasus, för att dokumentera minnena av det gisslandrama som utspelats i staden tre år tidigare. Resultatet av hennes arbete blev Änglastaden, som nu utkommit på svenska.

I boken möter vi de överlevandes och sörjandes berättelser om vad som hände när några dussin beväpnade terrorister den 1 september 2004 invaderade en skola i staden och under tre dygn höll över tusen personer som gisslan i gymnastiksalen. Det var höstterminens första dag, då man av tradition har en högtidlig invigning av det nya skolåret – så förutom skolbarnen och lärarna kom också föräldrar, småsyskon och andra anhöriga att ingå i gisslan.

Tragedin gav eko i världen. Detta var det andra stora gisslandramat kopplat till Tjetjenienkrigen. Man mindes vad som hänt på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då 850 personer togs som gisslan och 129 av dem dog när ryska specialstyrkor stormade byggnaden. Nu krävde gisslantagare återigen att de ryska myndigheterna skulle dra bort sina trupper från Tjetjenien. Men ryssarna intog en hård attityd, och denna gång dog över 300 människor – drygt hälften var barn.

De flesta som kommer till tals i boken är kvinnor – mödrar till döda och skadade barn, eller överlevande lärarinnor. Över­givenheten ekar i deras röster. De plågas av alla oklarheter kring vad som egentligen hände: Vem var det som såg till att inga förhandlingar inleddes med gisslantagarna? Vem var det som beslutade om stormningen? Vems fel var det att taket började brinna och störtade ner över de tillfångatagna? Vems kulor var det som träffade dem som försökte fly?

Författarens sökande efter svar leder till ännu fler frågor. Hon beskriver hur de traumatiserade medborgarnas misstro mot myndigheterna och varandra bara växer. Och hur lama och irrationella alla försök att bringa tröst ser ut: på hjälpcentret dricker man te och målar naglarna i väntan på hjälpsökande; mödraorganisationen far till Moskva för att träffa ett medium som lovat att återuppväcka deras döda barn; de överlevande anklagar varandra för att ha överlevt; utländska välgörare gör ett kortvarigt försök att trösta Beslans barn med gåvor och semesterresor, och inhemska välgörare bygger en skrytsam sportanläggning som står tom. Den största tröstargärningen utförs av en olycklig man som övergivit sin familj och flyttat till ”Änglastaden” – den kyrkogård där gisslandramats offer ligger begravda. Där tar han hand om alla gravarna, och om de sörjande som kommer dit.

Änglastaden är en mycket sorglig och mycket angelägen bok. Det enda jag ­ibland saknar är att författaren inte berättar mer om sig själv och sina egna reaktioner på det hon är med om. Lite självreflexion hade varit intressant. Hon antyder sin irritation över ett smutsigt hotellrum, hjälp­arbetarnas tedrickande och sina påtvingade bodyguards. Men vad är det som driver en mycket ung norsk akademiker (född 1983) att åka just till Nordossetien – Tjetjeniens grannrepublik, och en av de platser i världen där risken att bli dödad i ett terror­attentat är allra störst?

Jag avslutar läsningen med att gå in på den webbsida som författaren rekommenderar: www.pravdabeslana.ru Där finns skakiga videoinspelningar som dokumenterar vad som hände under gisslandramat – inne i skolan och utanför: En mumlande folkmassa som hukar på ett golv. Blodiga barn som hänger livlösa i någons armar. Rader av lik. Och soldater med stela blickar, som då och då lyfter sina vapen och avfyrar en salva. Det liknar inte en olyckshändelse – det liknar ett krig.