Nina Hemmingssons bildvärld är befolkad av kvinnovarelser utan pupiller, dessa skitförbannade flickor och kåta tanter, som tar in hela verkligheten och replikerar på det förljuget välmenande med ursinniga, frätande sanningar, som blottar den underliggande maktordningen:

" Du är så späd! Särskilt utan kläder, då ser man hur liten och nätt du är!"

"Äh, det är inte jag som är liten, det är min fitta som är stor!"

Som hos alla verkligt stora humorister är smärtan och vreden över livsvillkoren och de kvävande sociala konventionerna, komikens iskalla källflöde.

Gör det inte ont är det inte särskilt roligt och i Hemmingssons svartsynta och allt annat än hjärtnupna sällskap gör det garanterat ont.

Så också i debuten som poet med Det var jag som kom hem till dig, där Hemmingsson gjort den där dödligt sårade, vilda blicken ur de sotkantade, ovala ögonvitorna till sin och vränger världen ut och in: ”En farmor som är bekant/ med de flesta i den lilla staden/ undrar över olika saker/ Hur stickar man hur knullar man/ hur knådar man hur skiter man?/ Vilket sammanträffande/ Just det jag är allra bäst på”

Precis som i de explosiva enrutingarnas ingångsrepliker bygger Hemmingsson i många av dikterna upp en skenbar förtrolighet, en minerad stillhet som sedan spricker som en böld. Som när den döda mamman säger till sitt barn att inte vara rädd, för ”krokodilen är av plysch/ och tillverkad helt utan kärlek/ i ett angränsande rum”.

Det var jag som kom hem till dig är en ömsom lågmält mumlande, ömsom rasande uppgörelse med de maktordningar som deformerar också dem som utövar den. På de anklagades pottkant sitter de vuxna som rullar en sten för ingången på källarkullen just som det började bli lite roligt, sida vid sida med ”grabbarna runt bordet”, de som hittade sina nu ”omdöpta och råknullade” tjejer i en reception.

Och där sitter förstås också jag, tillsammans med alla andra farbröder som ”måste få höra hur man gör/ med väldigt små/ ludna insekter”.

Detta förändras inte av konstaterandet att Det var jag som kom hem till dig är lika konstnärligt sömngångarsäker som mänskligt omskakande, men så är det. Se själva:

”Din kropp har ingen ålder/ Den är bara stunden/ när jag rör den /Än så länge kan jag höra/ ljudet av flugor och spädbarn.”

När vi inte kan höra det ljudet längre, är vi förlorade.