Marcus Birro | Släng alla kartor
Damm förlag
I ett debattklimat som premierar snabba värderingar framför fördjupad argumentation har Birro en given plats. Malin Lindroth har läst Birros självbiografiska bok och önskar att han skulle författa mer och debattera mindre.
Relaterat
FLER BOKRECENSIONER
- 14:26
- Sigrid Kahle | Att vilja sitt öde – trots allt (Böcker)
- 20/05
- JONNA BJÖRNSTJERNA | Djupsjöns hemlighet (Böcker)
- 20/05
- Elin Bengtsson | Mellan vinter och himmel (Böcker)
- 20/05
- Torbjörn Flygt | Var man (Böcker)
- 07/05
- Katarina Sandberg | Vi är inte sådana som i slutet får varandra (Böcker)
- 06/05
- Thomas Halling | Elsa 12. Och han som heter Eddie/ Eddie 12. Och hon som heter Elsa (Böcker)
- 06/05
- Åke Smedberg | Borges i Sundsvall (Böcker)
- 06/05
- Jenny Åkervall | Jag tjänar inte (Böcker)
- 02/05
- Johannes Heldén | Ljus (Böcker)
- 02/05
- Roy Jacobsen | Ånger (Böcker)
- 02/05
- Annika Persson | Jag vill ju vara fri – en bok om Lena Nyman (Böcker)
- 30/04
- Leonora Miano | Sorgsna själar (Böcker)
- 29/04
- Janina Kastevik | Slottet av is (Böcker)
- 29/04
- Stian Hole | Den gamle mannen och valen (Böcker)
- 29/04
- Iris Johansson | Ett annorlunda liv (Böcker)
Om jag skulle välja en favorit bland de klassiska skräckromanerna fick det bli Mary Shelleys Frankenstein. Dels för att romanen rymmer ett av genrens mest sympatiska monster – skapad på doktor Frankensteins brits av döda kroppar, till en människovärld som gör allt för att driva bort det – men framförallt för att Shelley i doktorns gestalt fångar upp ett evigt mänskligt dilemma: när man längtar som mest efter att skapa liv kan det hända att man i sin iver och oförmåga istället råkar skapa ett monster.
Tanken på Doktor Frankenstein dyker upp när jag läser Marcus Birros självbiografiska bok Släng alla kartor. Bokens Birro är lite som doktorn. Driven av rasande hunger efter liv – läs bekräftelse, erkännande, kärlek – bygger han sina alldeles egna monster, som inte sällan slår tillbaka mot honom själv. På nittiotalet; i form av alkoholism och en förtärande känsla av att vara utesluten ur i stort sett alla sammanhang, hatad av hemstaden Göteborg, förbisedd av kulturvärlden. Senare när livet rätat upp sig; i form av offentliga frispel av den sorten som på kvällstidningsspråk kallas Birrobråk, ett monsterbyggande som kulminerande förra året när Birro kandiderade som partiledare till KD och blev av med jobbet på Kvällsöppet.
Hur ser 2000-talets folkkäre Marcus Birro på 90-talets förbannade poet med dikterna i systemkassen? När Birro berättar om resan, som på 20 år har tagit honom från Göteborgsmisären till ett nyktert liv där han driver aktiebolag, värnar om familjen, skriver disciplinerat och deltar i lekprogram som På spåret, blir det en klassisk historia om framgång mot alla odds: en ung man med ett kall – att skriva – möter stora motgångar, men följer envist sina drömmar för att till sist slå igenom, hitta hem.
Jag som inte tror på konstnärskall av den sort som Birro pratar om och värjer mig mot hans politiska analyser får en och annan adrenalinchock under läsningen, men blir också imponerad av viljan till självrannsakan och den uppriktiga tonen, som gör texten så gott. Att sätta andra människor på spel är det lättaste som finns och boken blir också som tråkigast när det delas ut personomdömen, som skiljer de dryga från de hyggliga. Betydligt bättre då när Birro sätter sig själv på spel och skriver om egna tillkortakommanden. Som här, apropå hungern efter bekräftelse: ”Jag slåss fortfarande dagligen med denna förbannade lust att visa mig som den jag är för alla. Som om jag missar något om inte världen läser det jag skriver, tar ställning, funderar över det jag skrivit, eller vem jag är.” Här finns en avspänd sorts ärlighet, enkel och renad från martyrskap, som jag tycker mycket om. Många gånger har jag hört Marcus Birro spy galla över Göteborg och över denna tidning, men detta är första gången som jag ser något annat än aggressivitet och sårat ego i spyorna. Det rättframma, mindre metafortyngda språket, tar den rakaste vägen till smärtpunkterna. Så kan jag som läsare också känna en fläkt av den sorg som Marcus Birro måste ha känt på bokreleasen 2004 när bordet stod dukat på Kometen och pressen uteblev.
Jämte diktsamlingen Svarta vykort är detta den starkaste bok av Marcus Birro jag läst (jag har inte läst alla ska sägas). Boken som lånat titel ur en text av Thåström kan läsas som en berättelse om att komma till ro med sig själv i all sin ynklighet och storslagenhet, men också som en historia om tiden, den som nyss var och den som nu är. För Birro personligen handlar framgången mycket om att sluta dricka; när han blir nykter kommer sinnesfriden, uppdragen, arbetsdisciplinen. Jag vill gärna läsa in tiden som en framgångsfaktor. Vad som hänt på senare år, när Birro jämte sitt författarskap har fått växande medieutrymme som debattör, krönikör och underhållare är alltså att han kommit i fas med den rådande tidsandan.
Vem får tala och vem får tiga i det offentliga rummet? I ett debattklimat som premierar snabba värderingar och positionering framför fördjupad argumentation har Birro en given plats. Oavsett om han skriver om abortlagsstiftning, religion eller fotboll skriver han på ett sätt som skapar impulser, tweets, klick, kommentarer en masse, nästan som om det förelåg ett outtalat leveransavtal mellan honom och tiden. Dealen lyder: ”Du ger oss påståenden att reagera på. Vi ger dig bekräftelse.”
När jag lägger ifrån mig Släng alla kartor är det med en önskan om att Marcus Birro någon dag i framtiden som den förvandlingsmästare han är ska bryta detta Faust-avtal. Debattera mindre och författa mer.






















