Äventyrsberättelser och hjältesagor går aldrig ur tiden. Blandat med verklig historia och folkbildarförmåga är det ett recept för en storsäljare, som Jan Guillous serie Det stora århundradet som skildrar 1900-talet genom enskilda människoöden: tre fattiga fiskarbröder från Bergen som visar sig vara hejare på teknik och därför belönas med en ingenjörsutbildning i Tyskland.

I Brobyggarna rymde yngste brodern till England med sin älskade Albert. Mer än så blev det aldrig – resten handlade om Lauritz i Norge och Oscar i Afrika. Här får Sverre, dandyn, i stället en nästan helt egen roman.

Året är 1901 och Sverre inser snart att Albie, lord Albert Manningham, inte är den storbonde han föreställt sig, utan äkta engelsk adel med allt vad det innebär. Han förstår inte ens att det är en privat tågvagn de åker i från London – som ingenjörer fördriver de restiden med att fundera på hur de ska lösa problemen med sotröken och de dunkande skenskarvarna – och tror att grinden de kör igenom innebär att de lämnar en by när de faktiskt åker in på godset. Typisk torr Guillouhumor.

Paret slår sig till ro i godsets ingenjörsvilla, lever ett bekvämt liv där arbete fyllt av framtidstro blandas med konst. I bekantskapskretsen finns Oscar Wilde och den bohemiska Bloomsburygruppen, franska impressionistiska konstnärer och ekonomen Keynes. För mig blir den historiska igenkänningen större här.

Sverre upptäcker dessutom att han har en äkta konstnärlig ådra, målar porträtt av systrarna, en serie med godsets tjänstefolk och en med massajer i Afrika. Och precis som så många andra av Guillous manliga huvudpersoner är Sverre mycket lyckad i det han företar sig.

Dandy utspelar sig alltså parallellt med Brobyggarna, men eftersom bröderna tappat kontakten blir det få upprepningar för läsaren. Del ett handlade mycket om ingenjörskonst och teknik, snöstormar på Hardangervidda och storviltsjakt i Tyska Östafrika, vilket kunde bli väl detaljerat. Guillous egen föreläsande röst bröt sig in i läsupplevelsen, docerande om krig, jakt eller goda viner. Här hörs inte författarrösten lika tydligt. Kanske för att vi inte är vana vid att höra honom diskutera konst och litteratur eller fysisk kärlek mellan män. Perspektivet är måhända mjukare men alltjämt mycket manligt, trots att Albies otraditionella syster Margrete får ta en del plats (och som kvinnlig rösträttsförespråkare rikta kritik mot suffragetterna).

Guillou visar också sin syn på människan och hennes dumhet – som ett mantra upprepas att under 1900-talet, ”den nya teknikens och fredens epok”, kommer det väl aldrig att bli krig igen. Men första världskriget bryter ut och som tyskvänner och homosexuella får Sverre och Albie det inte lätt i London. Albie tar för att rädda sitt namn värvning som officer i Brittiska Östafrika.

Precis som för Lauritz och Oscar förändrar kriget oåterkalleligt Sverres liv. När berättelsen slutar är året 1919 och bröderna måste ta nya tag – tredje delen utspelar sig om jag förstått rätt i mellankrigstidens Tyskland och det är upplagt för framtida konflikt och tragik inom släkten.

Guillous starka sida är researchen. Han visar samband, kommenterar kolonialismen och den brittiska överklassens människosyn, ger läsaren annorlunda perspektiv, till exempel genom att Tyskland är det goda landet för bröderna. Han är lättläst och en god historieberättare – men kanske inte alltid en engagerande berättare. Flera förvecklingar är lätta att räkna ut, klichéerna är många (sexscenerna, kvinnorna) och att jag så enkelt ser Manningham framför mig beror snarare på tv-serien Downton Abbey än texten. Framför allt blir huvudpersonerna ofrivilligt komiska i sin redighet. De äldre bröderna är närapå övermänniskor, rör sig i alla samhällsskikt utan problem, är präktiga (förutom att äldste brorsan inte tål homosexualitet), fördomsfria och ickerasistiska (fast det är skillnad på vad de tänker och vad de gör, för de har inga problem att suga ut pengar ur Afrika). I sin förutsägbarhet blir de ointressanta och overkliga. Också hos Sverre och Albie – med sin ”vackra, ironiska, intelligenta, bedjande, befallande, bruna blick” – saknas djupet. Homosexualitet var knappast så problemfritt vid förra sekelskiftet, då det sågs som sjukligt och olagligt. Även om paret senare drabbas är det mer på ett yttre plan. Ska man vara petig finns det också inslag av fördomar: av de tre bröderna är det klart att det är bögen som är konstnärligt lagd. Som träffar sin partner genom lusten för kläder. Och det är bögen – Albie alltså, givetvis inte Sverre! – som haft ett vidlyftigt sexliv och är otrogen.