Det finns en sorts självbiografi som ger intryck av att vara inbäddad i ett stort ”efteråt”. I den traditionella succéhistorien – ständigt aktuell på en bokpall nära dig – talar en berömd person från en trygg plats i livet där allting har ordnat sig till det bästa med framgången, kärleken och statusen och man tryggt kan se tillbaka på sorger och förluster. Jeanette Wintersons självbiografi är rena motsatsen till detta. I boken med den fantastiska titeln Varför vara lycklig när du kan vara normal, möter vi i stället en berättare som bjuder in i sorg och saknad som fortfarande pågår, till den sortens barndom som aldrig riktigt tar slut.

Historien har Winterson berättat förut, men då i semifiktiv form. I debutromanen Det finns annan frukt än apelsiner mötte läsaren för första gången flickan Jeanette som adopterades av fanatiska evangelister, uppfostrades till att bli missionär, förälskade sig i en kvinna och förvisades från församlingen och hemmet – en romandebut som fortfarande hör till författarens mest kända verk. Tjugosju år och ett sjuttontal böcker senare har Winterson, intressant nog, skrivit sig tillbaka till startpunkten, till ett läge där hon är redo, inte minst stilistiskt, att låta verklighetens Jeanette tala i egen sak.

I centrum står fortfarande den emotionellt förkrympta adoptivmamman, konsekvent kallad Mrs Winterson. Depressiv, våldsam, dödslängtande och fantastiskt religiös med revolvern i köksskåpet härskar mammajätten över hemmet. Föraktet mot adoptivdottern är kroniskt och barnmisshandeln lika vardaglig som en portion fish-and-chips. Innan tonåringen Jeanette lämnar hemmet för att vara med flickvännen hinner hon genomleva många nätter utelåst på trappan och en tre dagar lång exorcism som ska driva ut den lesbiska demonen.

Att skriva om barnmisshandel och samtidigt vara rolig kan låta som en omöjlig uppgift men faktum är att Winterson, i alla fall i bokens första hälft, ofta får mig att skratta tills ögonen tåras. Exempel: när de andra barnen ställer ut små gåvor till tomten kommer lilla Jeanette med presenter till Apokalypsens fyra ryttare. Här finns ett öga för rå situationskomik, en överlevarhumor, som inte syftar till att undvika det smärtsamma utan till att hantera det. Andra halvan av boken, som kulminerar med att Winterson efter uppbrottet ur ett sex år långt kärleksförhållande når den psykiska kollaps som hon skjutit upp i hela sitt liv, tonar humorn ut och ett stilla allvar tar vid. Den här delen av boken är sönderslitande läsning. Winterson väjer inte för något, gör inga estetiska utelämnanden av det mest plågsamma. Alltså får vi följa med fram till den punkt där hon står på alla fyra och ropar ”Mamma, mamma!”, slungas in och ut ur det lilla barnets språklöshet, hör röster och försöker ta sitt liv.

Kampen för livet går hela tiden hand i hand med kampen för språket. Berättelsen om hur Winterson under skrivandet av barnboken Solstriden kommer i kontakt med en inre, obehaglig, källarvarelse till flicka som hon kan föra långa samtal med är en av de mest klarsynta och drabbande gestaltningar av skrivandets räddande kraft som jag har läst. ”Men det som verkligen är ens eget lämnar en aldrig.”

Varför vara lycklig när du kan vara normal? Så frågade Mrs Winterson när tonåringen Jeanette valde lyckan med flickvännen framför henne. Nu är det titeln på en rent mästerlig memoar som både liknar och avviker från Wintersons tidigare verk. I avsaknad av ett hem kom Winterson tidigt att göra litteraturen till sin plats; myter och litterära fragment vävs ofta in i hennes verk, så också här. Nytt är känslosamheten, som utan att för en sekund fara ut i yvigheter, känns något mindre tyglad än vad som är vanligt hos Winterson.

Konsten som överlevnadsväg är ett viktigt spår i boken. På ett plan handlar historien om en flicka som med övermänskligt motstånd skriver och läser sig ut ur sitt helvete och så småningom kommer till insikt om hur nära såret och gåvan kan ligga varandra. På ett annat plan kan man läsa Wintersons memoarer som en historia om den komplicerade bindningen mellan Mrs Winterson och hennes avskydda barn.

Till bokens mest drabbande partier hör codan där författaren, i mötet med sin biologiska mamma, plötsligt kommer på sig själv med att försvara Mrs Winterson. Ett citat etsar sig fast: ”Hon var ett monster, men hon var mitt monster.” Det är en lysande sammanfattning av det trauma som gör barndomen oändligt lång.