När Tornedalsskalden Antti Keksi förevigade islossningen i Torneälven i slutet av 1600-talet hade han satt sig i säkerhet på en kulle där han kunde dokumentera flodens framfart. ”Här fanns vatten överflödigt/ Lättare går kvarnens stenar/ Pello skakas om i grunden/ Ladorna vid sjön bortsopas” heter det i David Vikgrens översättning från 2010. Keksi beskriver förödelsen, men uttrycker också respekt, ja närmast beundran för vattnets omskapande kraft.

I Mikael Niemis senaste roman, Fallvatten, är det Luleälven som dränker människor, djur och bebyggelse. Det är tack och lov ingen ögonvittnesskildring, även om författarens skarpa blick för en oändlig mängd detaljer skulle kunna få en att tro det. Helt osannolikt är det dock inte. I likhet med många andra katastrofer i litteraturen och på film är scenariot inte någon fantasiprodukt eller avlägsen dystopi utan en möjlig verklighet vi förpassat till en kollektiv blind fläck.

Det handlar om en ovanligt blöt höst i norra Norrland. Magasinen är sprängfulla och plötsligt händer det ingen trott skulle kunna hända. En damm spricker och släpper ifrån sig miljoner och åter miljoner ton vatten som knäcker fler dammar. Dominoeffekten bygger upp en gigantisk flod som sväljer älvdalen ända ner till Luleå. Föga förvånande finns det ingen krisberedskap. Telefonnätet slås snabbt ut och när varningar sent omsider går ut via radio mörkar myndigheterna allvaret i situationen.

Niemis flodvåg är inte Keksis. Den har ingenting med vårens rasande krafter att göra, är inte en del i ett naturens kretslopp. Det här är en kokande syndaflod av ”gråbruna forsande spyor”. En av de drabbade – Gunnar Larsson, som pikant nog inte kan simma – konstaterar att älven slaktats som en orm, huggits upp i damm efter damm, med trådar fästa vid den sargade kroppen. Tämjd, besegrad? Nej, vattnet har vaknat. Ormen har väckts till liv.

Är detta naturens hämnd? Om man tittar på hur naturen skildrats i författarskapet verkar det mindre troligt. När en rymdfarare ska ta farväl av sin hembygd i berättelsesamlingen Svålhålet (2004) är det den älskade älven han söker sig till. Älven som erbjuder människan evig vänskap och som fungerar som en sannfärdig spegelbild, en ”tvilling, fylld av mörker”. Och det är snarare som spegel än hämnare som floden sprider förstörelse i Fallvatten. En spegling av samhällets konsumtionsmani som kräver alltmer av naturresurserna, men också ett lackmustest för att framkalla de mänskliga beteenden som lurar under ytan och blir synliga när allt ställs på sin spets.

På väg från ett kaotiskt Luleå drar sig inte en mamma för att använda våld för att komma hem och försöka rädda sin dotter undan vattenmassorna. En vattenfallare blir så ursinnig på kvinnan som kräver att få låna hans mobil för att larma om sprickan i dammen att han misshandlar och våldtar henne. Andra får kontakt med en oanad styrka och riskerar livet för att undsätta sina medmänniskor.

Mikael Niemi skapar ett våldsamt tryck i sin historia som utspelar sig under en och samma dag. Det är filmiskt visuellt med snabba klipp mellan de olika gestalternas öden. Ibland bidrar de ständiga fokusskiftena till dramatiken, ibland är de bara störande eftersom flera berättelser har en alldeles för välkomponerad novellkaraktär för att må bra av att styckas upp. Som film skulle berättarstrukturen säkert göra sig bättre och det är väl rimligt att anta att vi får se den här katastrofen på vita duken.

Berättarglädje är det inget fel på, det tunga ämnet till trots, och då och då blommar historierna ut i skrönor. Som när Adolf Pavval slukats av flodvågen och finner tröst i att han åtminstone får dö i sin lyxiga Saab ”omgiven av gammal klassisk saabkänsla”. När syret nästan är slut i den vattenfyllda bilen slår det honom att det finns en kombikniv i handskfacket och ett reservdäck proppat med härlig vårluft från bensinmacken i Jokkmokk …

Den drastiska humorn delar författaren med sin 1600-talskollega – och bägge två skriver de in sig själva i sina skildringar. ”Uppå kullen står jag, Keksi,/ blickar stilla neråt älven,/ Torakankorvas trygga utkik/ Om vår Herre givmilt sände/ stockar som jag kunde klyva,/ spånor för att kunna laga,/ slitet kyrktak sku´ jag ordna”. Niemi väljer en mer utsatt, självironisk position: I en liten stuga som dansar nerför älven står sommarläsning i en bokhylla. Längst ner ser man hur ”Populärmusik från Vittula just dränktes av vattnet, på väg att sköljas bort”.