I sin diktsamling I den benkvarn formulerade Björner Torsson en poetik baserad på förskjutningens princip, för att tala måste man vara ur fas med verkligheten. Talet finns för frånvaron, oron, oenigheten och lögnen. Även hans nya diktsamling Hüzün eller Den hopfällbara näsan fungerar efter samma regel, ja här har den till och med kortats ner till en enkel formel: ”A≠ A”.

Torssons poesi är full av gäckande bilder, som aldrig framstår riktigt klart just eftersom de aldrig är stilla. Snarare än att förtäta rör sig texten hela tiden raskt vidare, en bild övergår i och överges för nästa. I en dikt konstateras det att ”Jag tänker skavankens primat” och med förkärleken för skavankerna följer också här en stor lekfullhet, såväl i förhållande till ord som tankar. En minnesramsa för kvintcirkeln citeras med samma självklarhet och lätthet som poeter som Ezra Pound eller Osip Mandelstam.

I samlingens enda prosastycke, Vykort från Kartago, är ett upphittat vykort som avbildar en kamel infogat. Kamelen har munkorg och kan därför, sägs det, inte pussa sin fru när han kommer hem från jobbet med sin portfölj. Men det dumlustiga anslaget övergår strax till att bli riktigt sorglig när kamelen slutligen desperat försöker göra uppror.

Här finns ett utpräglat dialektiskt förhållande till verkligheten. Såväl tingen i sig som stämningar behandlas utifrån sin tvåsidighet. Ett förhållande som för övrigt återfinns i själva titeln, Hüzün är turkiska för melankoli och den hopfällbara näsan sänder väl närmast tankarna till en lustig historia. I diktsamlingens sista, mörkare del tillämpas detta också på livet självt. Genom att leva är människan ständigt döende: ”masken krypte redan från början i mitt öga”.

Det är oupphörligen spännande och faktiskt också roligt att läsa Björner Torssons växelvisa lov- och klagosång till förgängligheten. Vad kan man annat göra, tänker jag, än att skratta åt eländet.