Jag minns Golnaz Hashemzadeh med en viss irritation. Eller rättare sagt, jag minns hennes sko. Från ett inslag i SVT:s Aktuellt för snart tio år sedan. Hur kameran sökte foten, instoppad i något snävt med hög klack. Kommer inte ihåg vad den nya ordföranden för Handels studentkår faktiskt sa. Men den häpna tonen hos reportern: En invandrartjej som tagit sig till toppen!

I den här framgångsberättelsen verkade familjebakgrund och verkliga förutsättningar vara av ett underordnat intresse. Så blev den avvikande Golnaz Hashemzadeh ett slags ansiktslös symbol. Men i den nyutkomna självbiografiskt präglade romanen gör hon sig själv till en tydligt motiverad gestalt. Hon är inte jag är verkligen inte någon askungesaga, åtminstone inte ur det traditionella perspektivet. Huvudpersonen har till exempel inte tid för någon prins. I stället ägnar hon sina vakna timmar åt att infria förväntningar från sin pappa, som förvisso äger auktoritet men långt ifrån är någon kung. Den forne revolutionären från Iran avvärjer hustruns läkarplaner, men inpräntar samtidigt i sin dotter vikten av rätt kontaktnät och utbildning.

Hashemzadeh skriver om en namnlös flicka, som i jakt på toppbetyg och Handelsmingel pressar både kropp och psyke. Det krampaktiga leendet är till slut det enda som finns kvar. Karriärkvinnan som åt upp sig själv. I all sin beklaglighet likafullt ett beslutsamt svar, på den omgivande rasismen eller klapp på huvudet-attityden. Hon är inte jag är en engagerande historia. Tyvärr tyngs språket ibland av alltför många bilder och personliga, stående epitet, som tillsammans med anonymiserade skol- och ortsnamn ger romanen en känsla av rollspel. För den upplevelse Golnaz Hashemzadeh vill förmedla är kanske detta ändå fullt rimliga uttryck.