Enligt revolutionär terminologi, oavsett lära, är känslor något icke önskvärt, ett otyg som måste tyglas så att de inte inverkar menligt på det högre syftet. Tanken är förståelig. Den som älskat vet att kärleken är lika brutal som ljuv. Om historiker och andra ägnade lika mycket tid åt betydande gestalters privatliv som de skeenden dessa varit delaktiga i, så anar jag att en hel del skulle kunna förklaras.

I Pol Pots leende från 2006 skildrade Peter Fröberg Idling ett av det förra seklets värsta brott mot mänskligheten, folkmordet under Röda khmerernas skräckvälde i Kambodja 1975–1979, men lika mycket de västerländska ”idealister” som på plats valde att se bort och hylla. Det var stark och för många, inte minst i Sverige, genant läsning.

När han nu debuterar som romanförfattare med Sång till den storm som ska komma är det geografiska rummet detsamma, men tiden 20 år före ohyggligheterna: Phnom Penh sommaren 1955, en närmast lustans lakejersk stadsmiljö präglad av mondänitet, danstillställningar, cigaretter, svala samtal och kirdrinkar. Kambodja är självständigt och de första demokratiska valen stundar.

Till oss talar Sar, ännu långt från den Pol Pot han skall bli känd som, med franska vanor och grund ideologisk hållning, och hans politiske motståndare Sary. Mellan dem rör sig, och talar, Somaly, korad till Miss Cambodge och vacklande mellan de två männen.

Det finns uppenbara problem med dokumentära romaner av detta slag, även om man som i det här fallet kallar den ”En fantasi”; sanningen är oskrivbar. Men vad Peter Fröberg Idling presenterar är en oerhört lyhörd och välskriven djupdykning i orsaker och verkan, passion, svartsjuka och politiskt/erotiskt ränksmideri. Det är möjligt att det inte var exakt såhär det gick till när den övergivne blev ett ”monster”, men korn av sanning är också sanningar. Bestialiteten har många ansikten.