Sofia Rapp Johanssons nya roman Kyss mej lycklig är den tredje, fristående boken om flicka Fijas svåra uppväxt. I lika korta som skrämmande Silverfisken berättades i snabba rim om Fijas tidiga barndom med incest och fyllfester och i andra delen Tills skulderbladen blir till vingar på rättfram prosa om hur hon och hennes syskon slussas runt av socialtjänsten till mer eller mindre (oftast mindre) lämpliga fosterhem.

I Kyss mej lycklig är Fija i sena tonåren och fast i ett omfattande blandmissbruk som hon finansierar genom prostitution, stora delar av året är hon och likaledes missbrukande pojkvännen hemlösa. Socialtjänsten gör stötvisa insatser som inte lyckas skapa någon stabilitet i Fijas liv.

Det är mycket i Kyss mej lycklig som är oklart. Rapp Johansson har här övergett prosan för en berättarteknik som mest liknar spridda, fria associationer med radbrytning efter varje mening. Vad det rör sig om är alltså 300 sidor osammanhängande prosa arrangerad på pappret ungefär som poesi men förstås, utan att vara det. Här och var blandas texten med de för genren obligatoriska journalutsnitten, men utan att dessa passager känns motiverade eller har någon egentlig koppling till berättelsen. Likaså citeras helt ovidkommande låttexter eller ordstäv hejvilt för att de råkar ha ett ord gemensamt med föregående mening och svårare ord felanvänds på så gott som varje sida. Är det ett misstag är det märkligt att förlaget låtit det passera och är det ett konstnärligt grepp så är det ett jag verkligen inte uppskattar.

Ambitionen må vara att skildra Fijas kaotiska och desorganiserade inre men tråkigt nog går också Rapp Johanssons viktiga historia om ett liv i marginalen förlorad i detta formidabla virrvarr av text. Kyss mej lycklig slår vilt omkring sig, men utan vare sig precision eller kraft.