Vilken lättnad när de inledande högtidstalen om litteraturens betydelse är slut och en författare får ta över mikrofonen. Författare talar sällan om Litteratur med stort L, de föredrar små, konkreta detaljer. Jonathan Safran Foer inleder Louisiana literature med att berätta om ”die cutting” – att tillverka saker genom att stansa ut dem, som en bildörr ur plåt. Att han är författare märks på att han genast lyckas få die cutting att betyda allt som de litteraturälskande fraserna misslyckades med att säga. Vi står inte längre utanför litteraturen och beundrar den, vi befinner oss inuti.

Hans senaste bok, Tree of codes, är en omarbetad version av Bruno Schulz Kanelbutikerna (allt jag kan säga på det här korta utrymmet är: kolla upp Schulz!) där ord och meningar stansats ut ur sidorna. "Det som är bra med att skriva är att man upptäcker vad man är intresserad av, säger Safran Foer. Man tror att man är intresserad av en massa saker, men det är bara sådant man tror att man borde vara intresserad av."

Först när han börjat skriva insåg han att judisk identitet – som han varit likgiltig för – var ett av hans teman. Nu har han skrivit en ny version av Haggada, den text som används när judarna firar uttåget ur Egypten – världens äldsta kontinuerligt berättade historia, enligt Safran Foer.

Jag lyssnar också på Naja Marie Aidt, som läser ett stycke ur den ännu inte utkomna romanen Sten saks papir. För novellsamlingen Babian fick hon Nordiska rådets litteraturpris 2008; detta är hennes första roman. "Jag var frustrerad i början, jag var rasande. Romanen är en gammaldags, klaustrofobisk form, tyckte jag. Men när jag kommit hundrafemtio sidor in i den öppnade den sig och det var våldsamt spännande."

Litteraturfestivalen på konstmuseet Louisiana pågår från torsdag till söndag. Bland de inbjudna författarna finns också Patti Smith, Anne Carson, Judith Schalansky och Kerstin Ekman. Hennes Grand final i skojarbranschen har just utkommit i Danmark (och hyllats i Weekendavisen).