Vad det egentligen är västerländska äventyrsturister söker i all världens vildmarker är svårt att veta. Kanske är det Den Stora Insikten, klarsynen som ska förändra allt. Olof, jagberättare i Lennart Hagerfors nya roman Vägen till Khumbu, är mest på flykt när han ger sig ut på fotvandring i Himalaya. På flykt från ett stort svek, hans hustru har varit otrogen med hans bästa vän.

Men resan visar sig också vara ett identitetssökande: som adoptivbarn från Kenya har Olof aldrig känt sig hemma hos sig själv, det nordiskklingande namnet har aldrig varit hans. Nu söker han ”sanningen och ett autentiskt jag”. Lennart Hagerfors kan alltså inte riktigt lämna sitt Afrika, man förstår att Olofs adoptivföräldrar varit frireligiösa, kanske missionsengagerade. Men annars byter författaren miljö, landskapsskildringen av vägen upp mot Mount Everest är mycket detaljerad och trovärdig.

Olof träffar mer eller mindre galna västerländska bergsbestigare, pilgrimer som söker andliga upplevelser och hårt arbetande fattiga sherpas. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är andlighet och vad som är höjdsjuka.

I varvade kapitel skildras Olofs äktenskap och otroheten. Självförglömmelse är vad västerlänningar brukar söka i Österlandet, och helt fri från schabloner är inte Hagerfors skildring, även om den också på många punkter är saklig. Uppgående i en verklighet större än jaget ska ge livslusten tillbaka, skapa autenticitet i en inautentisk tillvaro.

Självtilliten antas växa med strapatser, och så blir det även för Olof, även om mötet med en vacker, kalifornisk kvinna med en egen tragik i bagaget förstås bidrar till att livslusten kommer tillbaka. Just det spåret i berättelsen känns lite som underhållningslitteratur, och det finns fler spår, till exempel äventyrsturismens påverkan på lokalbefolkningen, som Hagerfors anträder men inte fullbordar.