I twittrandets och tevesoff­analysens tidevarv sträcker man sig girigt efter längre texter med invävda komplikationer, sådana som påminner en smula om ens eget och andras liv och om att sådant man inte omedelbart gillar ändå kan vara intressant att lära sig någonting om. Amerikansk politik må förefalla överbevakad, men beror det inte till stor del på alla klyschor som uttalas med blank expertröst?

Ett så sammansatt land kan ju inte vara så enkelt att sammanfatta.

Nä, och därför uppskattar jag att Martin Gelin går långa omvägar via de påvra dalgångarna i West Virginia, de tuktade trädgårdsstäderna söder om Los Angeles och de egna bokhögarna på skrivbordet där hemma innan han tecknar ner sin berättelse om hur det stora landets högerrörelser växt till sig och blivit etablissemang genom att fortsätta längre högerut.

Gelins nya bok Den amerikanska högern är också amerikansk inte bara till ämnet utan för att den tar mer än 400 sidor på sig för att diskutera politik på ett sätt som om denna fortfarande betyder någonting. Om Annie Lööf skulle man knappast kunna få ihop fyra sidor, men Mitt Romney personifierar i all sin slätstrukna affärsmannamässighet en dramatisk utveckling som det är svårt att låta bli att förhålla sig till. Det har fortfarande viss betydelse vem som bor i Vita huset. I USA ges det därför fortfarande ut mängder av politiska reportageböcker, skrivna av erfarna reportrar och dignande under fotnoter och personregister. Vi ser en liknande kantring här hemma, om än i liten skala: det ambitiösa skrivandet söker upp bokpärmarna när nyhetsmedierna kortar, formaterar och likformar.

De tidningstexter jag läser av Gelin framstår ofta som lite ljumt socialdemokratiska (han har ju också varit partikonsult), en förväntad svensk avrapportering om det amerikanska tillståndet, och det är därför en glädje att nu följa honom in i detta borrande i en konservativ källåder. Det går att hitta upprepningar och grammatiska knöligheter i boken, men skönhetsfläckarna uppvägs mer än väl av berättarspråkets engagemang och detaljglädje.

Han börjar i West Virginia, där allt kan tyckas separerat från verkligheten bakom nästa skogklädda höjd, och arbetar sig sedan framåt både genom landets geografi och dess efterkrigshistoria. Jag fastnar först där, i Appalacherna, i de sorgligt bortglömda och eftersatta gruvsamhällena, där jag själv mött fattigdomen i byar med namn som War och Justice och erfarit den existentiella misstron hos ensligt boende familjer som sett landskapet sprängas i bitar – mountain top removal kallas den hänsynslösa hanteringen – av bolag som inte längre behöver människor för att komma åt jordens innanmäte.

Men det är förstås i Kalifornien, i Nixons och Reagans hemkvarter, som det börjar röra på sig rent ideologiskt. Där vill villafolket inte betala skatt och varje liten medmänsklig kongressreform ses som tecken på en annalkande socialism. Det speciella som hänt de senaste 50 åren, den period som Gelin beskriver, är att de välbeställdas vaktslående om äganderätten kunnat smälta samman med det mindre bemedlade gruvfolkets misstänksamhet mot eliten i Washington.

Vi vill vara ifred, är det samlade budskapet; kom inte hit med era välfärdsprogram, taxeringsintendenter, miljövårdsinspektörer, gaykonstnärer eller svarta presidenter.

Många har påtalat – senast Kurt Andersen i romanen True believers – hur mycket av 60-talets ungdomsrevolt kanaliserades in i ett individualistiskt självförverkligande, som gynnat en konservativ världsbild. Då skymde Vietnamdemonstrationer och brinnande getton det faktum att dubbelt så många ungdomsväljare 1972 röstade på Richard Nixon som på motkandidaten George McGovern. Vi kan nu se hur den konservativa rörelsen – successivt bättre organiserad och finansierad och med alltfler kongresspolitiker och en växande mediesfär – skickligt lyckats göra protester mot makten till ett uppror mot staten. Det mentala släktskapet med kolonisternas skatterevolt mot den engelska kronan har exploaterats och The Boston Tea Party iscensätts om och om igen.

Politiskt är dagens USA splittrat flera gånger om; hälften röstar inte och den andra hälften delas mitt itu mellan demokrater och republikaner. Partierna blockerar varandra och kompromissutrymmet krymper. Martin Gelin visar i sin utomordentligt gedigna bok hur republikanerna efter varje valförlust sedan 1960 sökt sig längre högerut och dessutom drivit den politiska mitten i samma riktning.

Om Mitt Romney är ett slags Gordon Gekko i mormonkavaj, med den ideologidrivne Paul Ryan som parhäst, var hans far George Romney, även han guvernör med president­ambitioner, på sin tid en moderat samarbetspolitiker som tog skarpt avstånd från Barry Goldwaters kandidatur 1964. Men det var där, i den råbarkade och den gången omöjliga Goldwaterkampanjen, som många motståndskraftiga frön till dagens aktivism såddes, konstaterade sociologerna Theda Skocpol och Vanessa Williamson tidigare i år i sin bok The Tea Party and the remaking of Republican conservatism.

I ett belysande citat från kolumnisten George F Will 1980, när Reagan valdes till president, heter det att ”Goldwater vann presidentvalet 1964, det var bara det att det tog 16 år att räkna rösterna”.

I november ställs hans ande mot en demokrat, som förkroppsligar allt det som den amerikanska högern tycker allra sämst om.