Redan som barn vann hon över traktens karlar i armbrytning och som vuxen nådde pappan henne bara till armhålan. Christina Katarina hette hon, fast kallades Stor-Stina och senare Lapplands jättinna när hon visades upp som någonting monstruöst runtom i 1800-talets Europa.

Journalisten och författaren Mattias Hagberg ägnar sin första roman, Rekviem för en vanskapt, åt att gestalta Stor-Stinas märkliga öde. Både före och efter döden. Det utvecklas till en säregen själamässa där ett jag – en skyddsande eller kanske döden själv – hjälper huvudpersonen att berätta sig fri från alla hungriga blickar, de fysiska övergreppen och prostens vägran att döpa och begrava henne i vigd jord med hänvisning till att Luther dömt ut de missbildade som kött utan själ. Att denna kyrkans man befinner sig bland ”lappar” i ”obygden” bidrar till att han tycker det är försvarbart att gräva upp sin oönskade församlingsmedlem och sälja hennes kropp till rasbiologerna i Uppsala.

Hagberg skildrar Stor-Stina med djup empati, men håller ändå känslorna i strama tyglar. Det tragiska och bisarra beskriver han sakligt och när mörkret blir så kompakt att man med Joseph Conrad vill utropa ”ohyggligt!” låter han språket stelna i en grimas.

Liksom författarens förra bok, den lysande essän Herredjuret (2011), är Rekviem för en vanskapt en idéburen text som gör upp med ett ideologiskt, pseudovetenskapligt bottenslam av rasism, maktberusning och missbruk av Linnés ordningsiver.

Det är viktigt att den här bitvis förträngda delen av vår svenska historia lyfts fram och Hagberg gör det med gedigen kunskap och stort engagemang. Ett engagemang som dock ibland lägger sig i vägen för den skönlitterära gestaltningen där rollistan tenderar att sönderfalla i goda och onda. Det hindrar inte att Rekviem för en vanskapt är en synnerligen läsvärd bok – och mer av den varan är att vänta.