Det handlar om barn nyfikna på sex och att bli vuxna, men kan knappast beskrivas i termer av blommor och bin. Det är bra mycket brutalare än så, och handlar snarare om att spela tennis med paddor eller stoppa snoppen i munnen på sin hund. Men även en del om att slåss och lägga sig själv eller kaninungar i en frysbox. Så förflyter tillvaron för mellanstadiepojkarna i Morten Ramslands nya roman Sumobröder, som utspelar sig i Odense under tidigt 80-tal. Vad som skymtar bortom barndomens kamp och förnedringslekar ter sig förresten inte heller särskilt lockande. Här finns den deppiga pappan som i hemlighet skaffat sina söner ett halvsyskon, och den försupne, bilburne farfadern som fått veta men inte fattat att han borde hålla sig borta. Mycket sällan händer något skoj. Mötet med en originell och avväpnande lärarvikarie är en av få ljuspunkter.

Författaren skriver ändå i den konsekvent sammanbitna stil, som om den lagts i munnen på representanter ur högre samhällsskick kanske snarare än socialrealistisk skulle kallas för pregnant. Men nu är berättaren ett barn ur vagt definierad arbetarklass, i en miljö där familjerelationer värderas högt och just därför framstår som så bräckliga. För barnen ligger kärnan till allt bråk utom synhåll. När till exempel berättarens mamma hintar om någon att hälsa på och försonas med, fattar den yngre brodern först inte att det är morfar hon menar. Den insikten blir ett steg bort från de oartikulerade problem, som Ramsland ur sitt pojk- och paddperspektiv gjort plågsamt tydliga. Hittills har det mesta helt enkelt handlat om att fly eller brotta ner sina fiender.

Och när författaren emellanåt låter de märkligaste av ord bubbla upp ur Lars, kan det tolkas som en dubbel strategi. Kanske både som inlevelse och fantasi, och en vilja att försvinna. För läsaren är det lite samma sak. Med sitt rättframma språk kopplar Sumobröder genast greppet. Samtidigt som man önskar ett slut på eländesskildringen, släpper fascinationen för historien aldrig taget.