Staffan Malmberg återkommer med romanen Världens ensammaste plats efter debuten med Aj människa. Här följer läsaren ett antal dysfunktionella existenser i Stockholm som har en samtalsgrupp. De är en svagbegåvad, en koleriker, en ensam och en mycket logisk person.

Malmberg skriver med ett intresse för tydliga detaljer: adresser uppges ofta, liksom vilka bönor kaffet är tillverkade av, avstånd i tid och rum anges i exakta tal och inledningsvis beskrivs bokens huvudpersoner schematiskt utifrån IQ-nivå, årsinkomst, ålder, yrke, ordförråd, utseende (graderat i siffror) och mängden betydande karriärkontakter. På så vis tematiserar texten kontroll, registrering och namngivning. En sympatisk kritik av det moderna projektets och samtidens utilitaristiska mätbarhetshets framkommer mellan raderna. Det är i denna detaljrikedom som textens främsta kvaliteter ligger, för händelseförloppet är tämligen oengagerande och huvudpersonernas nojor är klichémässiga: en talar exempelvis med sin tv. Dessa klichéer ska förmodligen syfta till att verka som något allmängiltigt, men blir istället ett ointressant tecken på normavvikelse utifrån minsta gemensamma nämnare mellan författaren och läsaren.

Ett antal metamarkörer skapar distans till texten, som om författaren är den kirurg vilken dissekerar en av huvudpersonerna i bokens prolog: En dialog är ”plottrig”, ”Det är mörkt och jävligt. Realistiskt.” och Ove känner sig fiktiv. Dessa påpekanden får texten att punkteras och fiktionen att haverera. Bitvis fungerar det på ett något improduktivt sätt eftersom texten får ett forcerat drag. Som om metagreppet i sig nödvändigtvis ledde till en intressant förskjutning av korrelationen mellan språk och värld.