Det börjar med ett barnamord, och slutar med en gris i guld. En bekännelse i form av stulet smycke, framlagt ur mördarens hand precis när preskriptionstid och bok är på väg att ta slut. Innan dess har kommissarie John Stierna i flera decennier levt med den olösta mordgåtan. Vem bragte egentligen lilla Ingrid Bengtsson om livet? Det avslöjas alltså på sista sidorna, och bortsett från att Pontus Ljunghills debutroman Den osynlige på vägen dit är habilt spännings- och stämningsfull, tänker man att det kanske är tillbakablick och historieskildring som är framtiden för svenska deckare. Nu när avskrivningstiden för grova brott slopats, är det måhända bara i det förflutna som förmågan att sätta stopp för evighetslånga kriminalfall står att finna.

I Pontus Ljunghills tappning blir i vilket fall mördarjakten bokstavligt talat en kapplöpning med tiden, närmare bestämt mellan år 1928 och 1953. Den huvudmisstänkte visar sig vara en talangfull medeldistansare, som på Stockholms halvskumma gator sprintar ifrån sina förföljare. Som uppslukad av jorden förklaras han så småningom rentav död. Fast lagom till slutet dyker mannen upp i skepnad av journalist, med särskilt intresse för Ingrid Bengtsson-fallet. Att den som röjer honom faktiskt är Nasse från Nalle Puh, blir genom referensen till ny barnlitteratur både oskuldsfull tidsmarkör och symbol för mördarens motiv. Det senare verkar rätt och slätt vara ynklighetskompensation och urskillningslös hämnd för dålig uppväxt, vilket tillsammans med en del av romanens tankegods och tablåbygge framstår som smått klyschigt. Ihop med en välsnickrad intrig, skänker den enkla slumpdödarsensmoralen ändå Den osynlige flera sympatiska drag.