Någon gång runt 2005. Jag och min dåvarande pojkvän ligger på hans säng med varsitt Mats Jonsson-album. Pekar, skrattar högt, vrider oss av sekundärskam och väldigt ofta konstaterar vi igenkänningsfaktorn. ”Det där är ju du!” ”Men åh, precis sådär är det!”.

Så fungerar Jonssons seriealbum ofta, som en identifikation för alla oss som växte upp som nördiga outsiders på landsbygden (Pojken i skogen) och sedan befann oss i indiekretsar och statusängslighet i större städer (Hey Princess). Men även popkids som hänger för mycket på Söders barer växer upp och när vi återigen stiftar bekantskap med Mats Jonsson är det som småbarnsfar.

I Mats kamp – en uppenbar vinkning till Knausgård – är Jonsson gift med Victoria, som han mötte i slutscenerna av Hey Princess. En onödigt lång startsträcka når slutligen fram till beslutet att skaffa barn. Boken genomsyras av en svidande ilska över kärnfamiljens ojämlikhet, könstilltal i vänta-barn-litteratur, föräldrakooperativ av medelklassföräldrar som gått ner i arbetstid eller har barnflickor och en ohållbar situation för den kommunala skola som Victoria arbetar på. Politiskt och personligt skärskådar Jonsson familjelivet anno 2011 där alla lägger livspussel, men få får bitarna att gå ihop.

Pappaböcker lider ofta brist på just den typ av politisk analys, som Jonsson gör. Han förmår att vara självkritisk, samtidigt som han sätter familjens privata helvete i en samhällskontext. Mitt i allt blommar kärleken till dottern och till livskamraten. De känslosamma scenerna står både som kontrast och i relation till den ohållbara livssituationen. Varken en människa eller en familj är en ö. Jonssons serieroman är ett välkommet tillskott i diskussionen om hur vi egentligen ska organisera våra liv i nedskärningarnas och privatiseringarnas tid.