Kom kriget närmare? Förstod jag lite mer om Afghanistan efter att under bokmässan ha lyssnat till Johanne Hildebrandt och Sebastian Junger, två inbäddade krigsreportrar, den ena svenska, den andre amerikan? Jo, jag fick mer fakta, mer kunskap, framför allt efter att ha läst deras två utomordentligt intressanta böcker Krigare respektive Krig – rädsla, död, kärlek. Ytterligare en sak begrep jag bättre och det är att hur omöjligt det är att också med känslan och på djupet förstå hur det är att vara där; uppleva striderna, vardagen, mötet med detta folk som knappast vet vad fred är, eller liv utan förtryck och våld, hunger och död.

Läser sedan Micke Evhammars nya bok Med Gud på vår sida, hans andra efter debuten 2009, och undrar om skönlitteraturen, om romanen kan göra ett annat avtryck. Också den tilldrar sig i krigets Afghanistan och berättar med sergeant Patrik Lind i huvudrollen om några svenska soldaters ohyggliga upplevelser i en isolerad nordlig bergsby. Evhammar flyttar emellertid snart berättelsen hem till Sverige och därmed fokus från kriget till vad krig gör med soldater.

Posttraumatisk stress, svårigheten att möta den lugna svenska vardagen, längtan tillbaka till kamratskapet, till de delade erfarenheterna, jo, allt det, som också de andra böckerna berättar om finns med och är nog så viktigt. Till detta läggs en kärlekshistoria och boken får ytterligare en huvudperson, 29-åriga Katarina Blom och än fler dramatiska inslag, när Patriks bankkonton spärras. CIA, säpo anar terroriststöd, eftersom Patrik varje månad skickar pengar till en liten enbent pojkes skolgång i Kabul. Det sidospåret är ett för mycket. Istället för att fördjupas och gestaltas banaliseras berättelserna, synd, ty Evhammar kan ju berätta bara han hejdar sig.

Micke Evhammar har ibland svårigheter med språket, med liknelserna – ”en just utblommad yngling” är bara ett exempel. I viljan att fånga huvudpersonernas svenska vardagsliv blir han också så detaljrik att jag undrar om han strävar efter en slags hyperrealism som jag inte förstår mig på.

Kanske ligger helt enkelt kriget i Afghanistan alltför nära i tiden för fiktion berättad utifrån.